Oh, the pain
Som sagt så är jag nog den mest tursamma personen i världen. Idag hade jag tvättstuga, och munter som en fisk så gick jag ut i trapphuset och mot hissen ned. Två ynglingar kommer ut ur hissen precis när jag ska in, och jag tittar ju självklart efter ögonkontakt så att man kan säga "hej", eftersom de tydligen bor mittemot oss, och vem vill inte vara trevlig liksom? Jag tar emot hissdörren, och går in och...
Smack in med huvudet i hissväggen, och foten viker sig under mig och jag liksom lås fast i den trånga hissen med ansiktet mot väggen samtidigt som jag skriker ett fult ord. Ynglingarna verkar stå kvar utanför, och när smärtan greppar mig så börjar jag resa mig från min konstiga ställning, mot bottenvåningen-knappen, och lägger märke till att den förbannade hissen har stannat över en decimeter innan den egentligen ska, så jag liksom föll ned i hissen.
Piiiiinsamt med svordomar och att jag halvlåg och ålade mig mot hissväggen, så snabbt som tusan trycker jag på knappen för att åka ned. Och de våningarna ned är nog de mest smärtfulla ever. När jag kom längst ned så stod jag bara kvar i hissen och tjurade, och funderade på att ringa karl så att han skulle komma och bära upp mig igen.
Foten var helt körd, och det var helt sjukt smärta. Fantastiskt! Något jag aldrig upplevt förut. Sure, föda barn var ju som om satan själv försökte klösa sig ut ur mitt kön och anus samtidigt, men där lyckades man ändå behålla någon form av kontroll. Samma med blindtarmen, då var det också som om satan själv försökte bränna sig ut genom magen så att man inte kunde gå upprätt och var allmänt dimmig.
Men det här. Det strålade i hela foten, och shit vad jag grät. Och jag brukar inte gråta när jag gör illa mig, och jag har ju vrickat foten förr, men nu var det helt kört. Jag tryckte upp till vår våning igen, och haltade in till köket och ropade ynkligt på karln som kom joggandes.
Foten ändrade färg ett tag, och ena sidan är dubbelt så stor som den andra fotens sida, och ibland svullnar hela foten upp. Inte sådär trevligt svullen som man blev när man var gravid, neeeej, utan fruktansvärda smärtor som tvingar ut små gnyn från en. Och det var vid 3 idag, och en del av mig dör fortfarande en smula när foten känner för att trilskas.
Men men, den går att stödja på, så inte bruten. Antagligen världens mest brutala stukning. Men det strålar fortfarande i den då och då, och det går inte att gå ordentligt eller sitta bekvämt utan att den pulserar på ett hemskt helvetiskt sätt. Sen att det ser ut som att jag har en apelsin under huden gör ju inte saken bättre. Det går att röra alla tår, men de är sjuuuukt efter och slöa, riktigt skum känsla.
Och under dagen har flera barn råkat sparka mig på benet (ja, vaden är också helt sjuk, smärtan går liksom ända upp), eller trampat mig på fötterna, eller så har jag bara jagat efter olika barn och råkat gå miiiinsta snett, och the paaaain kommer igen och får mig nästan att börja gråta igen.
Det är faktiskt ganska spännande upplevelse att vara med om en så pass ny smärtgrej, men jag hade likväl kunnat vara utan. Under mina 22 år så är detta det värsta ever förutom kläckningen och blindtarmen. Just den strålande och ständiga smärtan har jag nog aldrig känt förut, spännande.
Den har någorlunda normal färg igen, men om den byter igen eller inte blir bättre, så... yeeey.
Och usch, vad jag hade lust att knacka på hos ynglingarna och lära dem veta hut.
Så jävla spännande är det inte att lämna hissen en bit ned, för sjutton gubbar, är det ingen som tänker på att gamlingar som inte tittar var de går kanske behöver hissen?
Jag kan inte heller låta bli att tänka på Hellraiser, och Pinhead när han säger "What you think of as pain is a shadow", och jag har baske mig för mig att han säger något i stuk med "Pain? You know nothing about pain!"
Men men, imorgon kanske jag bjuder på en bild på styggelsen till fot jag bär på. Ska bli spännande att hoppa upp till loftsängen bara... Haha! Ett helt inlägg av fascinerad self-pity, go me!
BAM!
Smack in med huvudet i hissväggen, och foten viker sig under mig och jag liksom lås fast i den trånga hissen med ansiktet mot väggen samtidigt som jag skriker ett fult ord. Ynglingarna verkar stå kvar utanför, och när smärtan greppar mig så börjar jag resa mig från min konstiga ställning, mot bottenvåningen-knappen, och lägger märke till att den förbannade hissen har stannat över en decimeter innan den egentligen ska, så jag liksom föll ned i hissen.
Piiiiinsamt med svordomar och att jag halvlåg och ålade mig mot hissväggen, så snabbt som tusan trycker jag på knappen för att åka ned. Och de våningarna ned är nog de mest smärtfulla ever. När jag kom längst ned så stod jag bara kvar i hissen och tjurade, och funderade på att ringa karl så att han skulle komma och bära upp mig igen.
Foten var helt körd, och det var helt sjukt smärta. Fantastiskt! Något jag aldrig upplevt förut. Sure, föda barn var ju som om satan själv försökte klösa sig ut ur mitt kön och anus samtidigt, men där lyckades man ändå behålla någon form av kontroll. Samma med blindtarmen, då var det också som om satan själv försökte bränna sig ut genom magen så att man inte kunde gå upprätt och var allmänt dimmig.
Men det här. Det strålade i hela foten, och shit vad jag grät. Och jag brukar inte gråta när jag gör illa mig, och jag har ju vrickat foten förr, men nu var det helt kört. Jag tryckte upp till vår våning igen, och haltade in till köket och ropade ynkligt på karln som kom joggandes.
Foten ändrade färg ett tag, och ena sidan är dubbelt så stor som den andra fotens sida, och ibland svullnar hela foten upp. Inte sådär trevligt svullen som man blev när man var gravid, neeeej, utan fruktansvärda smärtor som tvingar ut små gnyn från en. Och det var vid 3 idag, och en del av mig dör fortfarande en smula när foten känner för att trilskas.
Men men, den går att stödja på, så inte bruten. Antagligen världens mest brutala stukning. Men det strålar fortfarande i den då och då, och det går inte att gå ordentligt eller sitta bekvämt utan att den pulserar på ett hemskt helvetiskt sätt. Sen att det ser ut som att jag har en apelsin under huden gör ju inte saken bättre. Det går att röra alla tår, men de är sjuuuukt efter och slöa, riktigt skum känsla.
Och under dagen har flera barn råkat sparka mig på benet (ja, vaden är också helt sjuk, smärtan går liksom ända upp), eller trampat mig på fötterna, eller så har jag bara jagat efter olika barn och råkat gå miiiinsta snett, och the paaaain kommer igen och får mig nästan att börja gråta igen.
Det är faktiskt ganska spännande upplevelse att vara med om en så pass ny smärtgrej, men jag hade likväl kunnat vara utan. Under mina 22 år så är detta det värsta ever förutom kläckningen och blindtarmen. Just den strålande och ständiga smärtan har jag nog aldrig känt förut, spännande.
Den har någorlunda normal färg igen, men om den byter igen eller inte blir bättre, så... yeeey.
Och usch, vad jag hade lust att knacka på hos ynglingarna och lära dem veta hut.
Så jävla spännande är det inte att lämna hissen en bit ned, för sjutton gubbar, är det ingen som tänker på att gamlingar som inte tittar var de går kanske behöver hissen?
Jag kan inte heller låta bli att tänka på Hellraiser, och Pinhead när han säger "What you think of as pain is a shadow", och jag har baske mig för mig att han säger något i stuk med "Pain? You know nothing about pain!"
Men men, imorgon kanske jag bjuder på en bild på styggelsen till fot jag bär på. Ska bli spännande att hoppa upp till loftsängen bara... Haha! Ett helt inlägg av fascinerad self-pity, go me!
Kommentarer
Trackback
