Gör om, gör rätt: "Jag <3 SJ"
Trots snö, ruskig kyla och varningar om försenade och inställda tåg, så brummade jag och Plopps till pendeln, igen. Vi lyckades fånga den också! MEN, där börjar det roliga. Hela morgonen hade jag föraningar om att det skulle gå käpprätt åt skogen, men ändå tog jag mig i kragen och åkte iväg.
Vi kommer fram precis när pendeln är där, så jag springer för glatta livet, och lyckas ta mig upp på den supergamla pendeltågsvagnen. Ja, förutom det då att det var snorhalt där inne, så jag började halka runt när jag kämpade med vagnen, och när Plopp och vagnen var halvvägs upp, så började de stänga dörrarna.
Sååå... vagnen fastnade mellan dörrarna samtidigt som jag halkade runt och desperat försökte undvika att vi båda två skulle mosas ut och ramla ned på perrongen. Lyckligtvis så öppnades dörrarna igen och Plopp hade händerna i famnen så de klämdes inte, och jag lyckades efter några stonk få kontroll över allt och ta oss upp. Darrig och smått chockad stod jag och svor ett bra tag över alla imbeciller till människor som inte kom och hjälpte mig.
Hade jag sett en halkande mamma i panik med en fastklämd vagn i dörrarna så hade jag ju hjälpt till, men tydligen så fungerar inte alla människor på det sättet. BAH! Usch. Det är liksom inte alltid man hinner skrika på hjälp eller tvinga någon förbispringande att hjälpa en. (Fast nu gick ju ingen förbi, alla satt bara och glodde på mig märkte jag efteråt.)
Efter att ha suttit och svalt situationen och hållt tillbaka några tårar, så var vi ääääntligen på väg mot storstan.
Yes, inga förseningar heller, och vi var en timma tidiga. Så vi satte oss och lunchade och hade mysigt, sen sista halvtimman så promenerade vi runt i det kolossala havet av människor. När det var en kvart kvar tills tåget skulle gå, så gick vi ut. Och ja, jag trodde inte att mina fötter skulle överleva den fruktansvärda kylan, och nej, Plipp gillade inte så värst mycket heller. Han blev gnälligare och gnälligare, vilket var lagom kul. Stresstress.
Sen, två minuter innan avgång (och en annan som åker mycket tåg började ana ugglor i mossen när det fortfarande inte dykt upp något förbaskat tåg än) så ropade de ut att tåget var still, och beräknades komma 13.10. Klockan var nu 12.05.
...
Kyla, surt barn, folkhav, stress, inte tillräckligt med pengar för att göra något kul under tiden... Yeeess....
"Ny tid: 13.15"
"Ny tid: 13.20"
...
Gud. Jag var så sur. Igen liksom! Och tänk på alla människor som blir så besvikna om jag ger upp och åker hem igen. Ploppsis kan inte träffa sin far, vi kan inte träffa mormor och moster som så glatt satt och väntade på oss, och så ingen barnledighet med karlakarln. Och jag har inte pengar till att åka imorgon heller. Åhåhå, gud.
Det slutade med att jag ringde karln, och gick in bland alla förvaringsboxar och några tårar tvingade sig fram. Plopps passade på att ta en 5-minuters powernap efter turen ut i kylan, som tur var. Pendeltågen var försenade igen, så vi var liksom fast. Yeey, dödläge.
Sen ringde mormor upp mig, och fnissade åt mig, så då insåg man väl hur snygg man måste ha varit. Står och halvtjurar för att tåget var försenat och lite kyla liksom. Sen fick de båda mig att inse att det hela inte var mitt fel att SJ är massa-fula-ord, jag hade ju åtminstone gjort mitt bästa.
Så, vänta på tåget i en och en halv timma (kanske mer, kanske mindre, ovisshet + barn är inte riktigt min cup of tea), sen åka tåg i en och en halv timma med sur Plopp, eller ta pendeln på 40 minuter? Det hela kändes mest schysst att ta pendeln, både mot mig själv och Plipploppstjärnan. Även om jag kände mig hemskt elak mot alla andra.
Så, SJ och SL ligger ganska nära varandra på min kärlekslista nu. Men men, allt verkar ha löst sig ändå. Mormorn ska vi hälsa på efter julhelgen istället, och Plopps far kommer och hämtar honom imorgon istället.
Yeeey, 300 nya saker att oroa sig för. Jag kommer ju dö i akut magsår kombinerat med någon förskräcklig hjärtinfarkt en vacker dag.
Vi kommer fram precis när pendeln är där, så jag springer för glatta livet, och lyckas ta mig upp på den supergamla pendeltågsvagnen. Ja, förutom det då att det var snorhalt där inne, så jag började halka runt när jag kämpade med vagnen, och när Plopp och vagnen var halvvägs upp, så började de stänga dörrarna.
Sååå... vagnen fastnade mellan dörrarna samtidigt som jag halkade runt och desperat försökte undvika att vi båda två skulle mosas ut och ramla ned på perrongen. Lyckligtvis så öppnades dörrarna igen och Plopp hade händerna i famnen så de klämdes inte, och jag lyckades efter några stonk få kontroll över allt och ta oss upp. Darrig och smått chockad stod jag och svor ett bra tag över alla imbeciller till människor som inte kom och hjälpte mig.
Hade jag sett en halkande mamma i panik med en fastklämd vagn i dörrarna så hade jag ju hjälpt till, men tydligen så fungerar inte alla människor på det sättet. BAH! Usch. Det är liksom inte alltid man hinner skrika på hjälp eller tvinga någon förbispringande att hjälpa en. (Fast nu gick ju ingen förbi, alla satt bara och glodde på mig märkte jag efteråt.)
Efter att ha suttit och svalt situationen och hållt tillbaka några tårar, så var vi ääääntligen på väg mot storstan.
Yes, inga förseningar heller, och vi var en timma tidiga. Så vi satte oss och lunchade och hade mysigt, sen sista halvtimman så promenerade vi runt i det kolossala havet av människor. När det var en kvart kvar tills tåget skulle gå, så gick vi ut. Och ja, jag trodde inte att mina fötter skulle överleva den fruktansvärda kylan, och nej, Plipp gillade inte så värst mycket heller. Han blev gnälligare och gnälligare, vilket var lagom kul. Stresstress.
Sen, två minuter innan avgång (och en annan som åker mycket tåg började ana ugglor i mossen när det fortfarande inte dykt upp något förbaskat tåg än) så ropade de ut att tåget var still, och beräknades komma 13.10. Klockan var nu 12.05.
...
Kyla, surt barn, folkhav, stress, inte tillräckligt med pengar för att göra något kul under tiden... Yeeess....
"Ny tid: 13.15"
"Ny tid: 13.20"
...
Gud. Jag var så sur. Igen liksom! Och tänk på alla människor som blir så besvikna om jag ger upp och åker hem igen. Ploppsis kan inte träffa sin far, vi kan inte träffa mormor och moster som så glatt satt och väntade på oss, och så ingen barnledighet med karlakarln. Och jag har inte pengar till att åka imorgon heller. Åhåhå, gud.
Det slutade med att jag ringde karln, och gick in bland alla förvaringsboxar och några tårar tvingade sig fram. Plopps passade på att ta en 5-minuters powernap efter turen ut i kylan, som tur var. Pendeltågen var försenade igen, så vi var liksom fast. Yeey, dödläge.
Sen ringde mormor upp mig, och fnissade åt mig, så då insåg man väl hur snygg man måste ha varit. Står och halvtjurar för att tåget var försenat och lite kyla liksom. Sen fick de båda mig att inse att det hela inte var mitt fel att SJ är massa-fula-ord, jag hade ju åtminstone gjort mitt bästa.
Så, vänta på tåget i en och en halv timma (kanske mer, kanske mindre, ovisshet + barn är inte riktigt min cup of tea), sen åka tåg i en och en halv timma med sur Plopp, eller ta pendeln på 40 minuter? Det hela kändes mest schysst att ta pendeln, både mot mig själv och Plipploppstjärnan. Även om jag kände mig hemskt elak mot alla andra.
Så, SJ och SL ligger ganska nära varandra på min kärlekslista nu. Men men, allt verkar ha löst sig ändå. Mormorn ska vi hälsa på efter julhelgen istället, och Plopps far kommer och hämtar honom imorgon istället.
Yeeey, 300 nya saker att oroa sig för. Jag kommer ju dö i akut magsår kombinerat med någon förskräcklig hjärtinfarkt en vacker dag.
Kommentarer
Trackback
