Cocytos

... den här Norge-grejen. Galet. Och jag är förvånansvärt känslig. Kan ju i och för sig bero på att jag typ, näääästan (observera bara nästan) satte igång och störttjurade när jag och Plopps hade myskväll och tittade på Lejonkungen, och Mufasa bestämmer sig för att kola. Men jag höll igen och myste ihop mig med Plopps och förklarade bara att Simba var lite ledsen. (Sen när Mufasa väl visar sig uppe i molnen så utbrast Plopps skitglatt "PAPPA!") hahaha. Och när de visar upp sin bebis i slutet, så blev Plopps lika glad igen och satt och pratade bebisar en bra stund, åhåhå.

Men! Tillbaka till Norge, nej, jag tänker inte sitta och beklaga mig över hur fasansfullt det var och blablabla. (Ja, jag ville börja gråta igen när jag såg nyheterna) Snarare att, som mina tankebanor gick i alla fall, varför sitta och beklaga sig och kanske till och med vara drastisk och lägga en norsk flagga på sin facebook-bild, berätta hur man tänker på offrens anhöriga och sen dra en fylla på kvällen och glömma bort allting tills det är 1 års-dagen? Det känns så... meningslöst på något sätt. Jag menar, den som inte tycker att det hela är sorgligt och ger en tanke åt Norge, det... det finns väl knappt någon sån? Måste man bevisa för alla att man faktiskt sörjer med dem? Det känns som att, man gör sånt för sin egen skull. Man blir ledsen, och utmärker det liksom, eftersom man vill visa hur ledsen _man_ är. (Och innan någon kommer och gnäller, ja, jag tycker också synd om dem + anhöriga och hela Norge och så vidare.)

Hade man varit på plats, varit en människa som kunde hjälpa till liksom, det om något hade varit tillfredsställande för egot. Förstå mig rätt där nu också, att bara pipa av sig på facebook känns som en fis i rymden och huvudet hade fortfarande snurrat. Däremot, om man hade varit på plats, kunnat hjälpa/trösta/ta hand om och så vidare, så hade man mått så bra av att veta att man faktiskt gör något för att någon annan ska må bra. Samma sak om de lidit av superblodbrist, gissa vem som hade stått längst fram med ett skärp runt armen, klappat lite och skrikit "redo!"? Haha.

Sen snurrade det runt ett tag till, jag menar, jag har inte gnällt av mig, och jag var inte på plats, tills jag kom på: aha! Nu! Det var som om en lightbulb glimmade till (förresten, herregud vad himlen glittrade igår av sjukt många blixtrar! Oh my, man hörde ingenting, men vad skräckfascinerande det var att se, även om jag var fullt övertygad då och då om att världarnas krig var på ingång) och det bara: wow. Och nej, jag tänker inte avslöja min nyvunna övertygelse, för då kommer jag att bli klappad på huvudet och mötas av animéögon. Det är min hemlis, och bara min, och jag behöver suga på den ett tag till innan I go public.

C sa en gång att jag är en söt människa som alltid vill hjälpa, även om det är mission impossible. Jag trodde henne inte då (ja, pga många anledningar) och jag vet inte om jag riktigt tror henne än. Men tittar man in i den tunneln så ser den lite ljusare ut till skillnad från de andra. Så, man kan säga att Norge gav mig ett mentalt lyft (eller en bitchslap om man hellre vill), och även om jag kommer bli kallad töntig och whatsoever; när man lyfter på locket så ser man vad det är som är viktigt, och att magen kanske inte alls bara gaggar där under fettvävnaden.

Och jag har helt sjukt ont i magen när jag tänker på F, och jag har inga nummer till någon som ens kan tänkas ha hennes nummer. Förbannade förra mobil att försvinna! Lite roligare saker också, vi var hem till R idag :D Plopps fick massor av kakor, glass och till och med egna akvarellpennor och papper, och de gillade varandra på stört, haha :D Och det var så kul när Plopps hörde R's son C (eller K, jag vet inte hur han stavar :( ) prata ute i köket, och då tittade han på mig och utbrast (igen) "pappa? pappa!". Han sprang dit, och istället för att hitta sin pappa så hittade han en nyvaken tonåring, haha. Så jag antar att C/K och Plopps pappa har liknande röster i Topspops värld, haha. (Herregud, vilket långt inlägg. Menmen, så ofta händer det ju inte :O)

Min finaste, finaste kille som stolt sitter i den numera fungerande bilen. Yeeey!

När jag väl fick mitt breakdown där, när det blev nog, så... Det känns så lätt nu.

Det är svårt att förklara, och visst är vissa områden fortfarande en enda tjock dimma, men herregud, vilken skillnad. Jag har städat igenom hela lägenheten (till och med putsat varje fönster!) och slängt allt onödigt. I alla skåpen råder nu ordning, och jag vet exakt var jag har minsta lilla gem. "Har man en bra grund är det lättare" ftw!

Vissa saker (som den där 15-åriga HIM-tröjan, den fick fortsätta leva i en låda) blev dock kvar, men i övrigt... Och jag tvingade karln att rensa bland sina kläder, och jag rensade bland Pops kläder också, ooooch... Jag skänkte bort dem. Jag sålde dem inte, utan jag la dem fint ihopvikta i en (okejdå, fem) påse (jaja, påsar) och trallade ned till Afrika-lådan nere vid sopsorteringen.

Jag gick till och med overkill för att vara mig, och sorterade sopor, och gick faktiskt ned till sorteringen och slängde var sak på sin plats. Panta burkar och shit gör jag ju redan, men när jag gjorde det i samma veva som allt annat, så... Ja.

Sen har jag fått en blåmes och en talgoxe på balkongen, som jag ser till att de har frön och grejer hela tiden. Och även om jag sitter och solar, eller härjar med Pops på balkongen, så sitter de ändå där och krubbar. Det känns så fridfullt.

Majoriteten av mina trosor sitter som stryk nu när rumpan tydligen har fått sig ett permanent lyft (trots att jag hetsätit kakor och bullar), och det blir som att gå runt med en blöja som till slut korvar ihop sig och myser in sig i ena skinkan, eller i värsta fall, emellan dem. Och jag klippte av mig håret, och har till och med fått komplimanger av pappa. (Hallå liksom)

Istället för att sälja eller slänga flera gamla jeans, så fick de nytt liv genom att bli shorts. Jag har ändå inte råd att köpa ett par jeansshorts, så varför inte göra egna? Jag tog stånkandes fram symaskinen och snyggade till dem.

Och, jag känner mig mer bestämd än någonsin att komma upp på berget. Och dalarna-semestern med Pops kommer bli så sjukt fridfull och supermysig. Och nu i helgen är det stormarknad i hemhålan, och jag lyckades till och med samla på mig tillräckligt med energi för att orka åka dit och faktiskt umgås med söta mamma och alla gamla vänner som säkert kommer vara där. Förut har det varit mer, rycka på axlarna och inte orka engagera sig.

Och karln har varit helt ugglor-i-mossen-snäll mot mig på det senaste, haha. Jag fick mig ett par röda, tjusiga converse, blomjord, och han ställer upp och leker barnvakt när jag har dutytime på dagis.

Kort sagt, jag känner mig faktiskt som en bra människa. Jag sopsorterar, skänker, tränar, går 1 mil varje dag trots att det går bussar, hämtar och lämnar Pops på dagis och tar hand om hela den delen helt själv (och det är ju specialdagis), jag städar och diskar allt och håller ordning, jag lagar mat från grunden som jag alltid försöker se till att innehålla det perfekta (fryspizzor och sånt shit är bannlyst), tar hand om de vidriga katterna trots att jag helst skulle ge bort dem (okejdå, en är ju Pops', och det känns mycket taskigt om jag bara skulle slänga hans husdjur liksom. Och den andra har ju gått över till att vara lojal karln), åker och lämnar Phil i hemhålan varannan helg, tvättar, storhandlar och sköter handlandet, och... ja just det, pluggar på heltid. Och har hitills fått högsta betyg i allt. Och har tid till att busa med Popspops och leka med honom!

Och det är inte för att skryta som jag rabblar.
Utan för att sammafatta, så att jag kan gå tillbaka och läsa de dagar det känns som att jag bara är tjock och sitter hemma och existerar tillsammans med kakburken. Yes!

Herregud vad jag är...

...less.

Det känns som att någonstans har jag tappat bort mig själv. Skulle jag tillåta sånt förut? Nej, helt enkelt. Jag har kastat soppor på folk, jag har konfronterat, dragit eller hämnats. Och nu har jag ju faktiskt sagt också, att om det händer igen så är det liksom... enough. Att ingen förtjänar sånt, och nej, jag gör ju faktiskt inte det. Även om jag har fått höra att jag förtjänar det.

För, man ska väl stå för det man säger och gör? Hade inte *'s syster varit ett sånt nutcase så hade jag kunnat avreagera mig här, men man vet aldrig vad den sinnesslöa människan tar sig till.

Och att få reda på att ** försöker lura i mig lite vad som helst, det var det som fick bägaren att bli liksom, överfull. Att någon man trodde liksom var the shit, och som sen bara visar sig vara ännu en i ledet av falska mytomaner, shit liksom. Och det fick min toleransnivå att drop till null, och jag tror det var därför jag blev så hysteriskt less på allt och alla i lördags. Eftersom att bägaren liksom var full, så gick det inte bara att svälja och rycka på axlarna. Här går jag runt och försöker vara snällast i hela världen, och vad får jag för respons?

För även om alla verkar tro att man kan säga, eller inte säga vad som helst till mig, och bara anta att jag snällt sitter som ett djur och bara väntar medans jag läser tankar, så är det inte så.

Att sitta och bara snällt tro på människors godhet, i en liten plastbubbla, bara för att bli utnyttjad för att jag är så jävla dum och tror att jag är omringad av vuxna, det känns inte som min cup of tea längre. Jag har slutat bry mig, och jag vet vad jag vill.

Men går det inte, så går det inte. Då är det inte så mycket att göra än att bara blinka.

Herregud.

Karlakarln kom hem igår efter jobbet, mumlandes en massa fula ord och var riktigt sur. Någon hade vad han misstänkte, kastat en snöboll på bilen, och rutan hade gått sönder, för han tittade bara lite snabbt då hela grejen gjorde honom för arg.

Jag gick ned för att titta själv, och hujeda mig. Ena passagerarsidans fönster, det bakom förardörren, var helt krossad. Förardörren var lite öppen, och Ploppsens bilbarnstol låg huller om buller och det var glassplitter och glasbitar över hela baksätet. Jag öppnade förardörren, bara för att se att någon har knackat sönder all plast under ratten, och det ligger plastbitar överallt. Själva smutsmattan på golvet verkar de också ha lekt med, eller legat och ålat på, för den var inkorvad längst in.

Och jag blir så ledsen. På riktigt, jag blir jätteledsen. Någon äcklig människa som inte har förstånd nog att låta andra människors grejer vara ifred, har suttit och varit äcklig med min bils ratt och säten, och fönstret. Och när man står och tittar på den misshandlade bilen så är det som att stå och titta på en misshandlad bebis. Okejdå, inte så drastiskt, men det skär fortfarande i hjärtat.

Den kära lilla bilen skulle ju jag köra med i sommar, och jag skulle flyga fram på vägarna med en skräckslagen karlakarl i passagerarsätet. Jag skulle köra min första runda med körkortet i den, och den kändes så perfekt just eftersom den är old school. Och trösten att veta att bilen faktiskt fanns där för en, och att den liksom tålmodigt väntade ut vintern tillsammans med en, usch, vad jobbigt det är.

Det känns som att personen som krossade rutan, krossade motivationen att skaffa det förbannade körkortet. Vi har ju inte direkt råd med någon ny, spejsad bil, utan det kommer ju bli en old school-bil igen. Och då kommer den säkert bli misshandlad. Så varför inte hålla sig till det älskade SL och SJ?

Det som gör mig mest äcklad, är att någon smittohärd till varelse har kravlat runt och sett barnstolen, och ändå bara fortsatt. Sen att inte veta vem det var, har jag lett mot människan när den inte ens är värdig att stå och sniffa när jag utfört mina behov?

Det känns lite tomt nu, och att gå förbi stackarn gör bara ännu mer ont - både i plånboken och hjärtat. Eftersom jag inte har råd att laga gamlingen, och eftersom jag vet att det aldrig kommer bli av att vi tar oss någonstans där de har större skivor av plexi eller plywood, och eftersom jag vet att jag inte orkar bära sådant själv, så kommer den bara stå där med sitt gapande hål, och det känns jättejobbigt. Jag vill inte sälja den heller, eftersom den är så gammal och söt.

Min kära lilla första bil.

Vad kul att jag valde ett dagis som bara ligger 15 minuter bort, inklusive en kort bussresa. Vad kul att det tar över en halvtimma inklusive bussresan, med min klumpfot. Vad kul att försöka ta sig fram när det är halt också. Superkul att gå på snöiga vägar som är alldeles buckliga. Ännu roligare att snorungarna inte fick det minsta skäll.
Skitkul att gå över vägarna som Quasimodo, under den gröna gubbens stressande tickande. Skitkul att varenda inavlad idiot inte verkar ha sett någon med värk förut, och måste stirra ögonen ur sig när man tar sig fram.

Just det, barnförbjudet inlägg. För jag är så fruktansvärt sur att det är vansinnigt. Alla horbarn som leker med hissar borde straffas med något lämpligt. Sure, jag skulle ha tittat var jag gick, men hur fan skulle jag veta att imbeciller hade roat sig med att utmana ödet för nästa tant? JUST, tänk om det varit en tant eller om jag haft kass benstomme eller något sånt shit. Hela jävla lårbenet hade ju rykt.

Och den efterblivna vårdguiden har ju inte öppet, eftersom alla antagligen är så pass efterblivna att de inte vet vad de ska göra när de är magsjuka, eftersom vinterkräksjukan går, och måste ringa in och prata av sig. STANNA HEMMA, KRÄK UR DIG, DRICK TESKEDSVIS, VAR HEMMA TVÅ DAGAR. Så jävla sinnessjukt svårt är det inte, förbannade idioter. Så hela jävla sjukvården kan dra åt helvete.

Och benet som jag huvudsakligen använder för att ta mig fram, värker ju självklart nu också. Och självklart kan ju inte Plipp vara hemma med mig bara för att jag har ont liksom, det vore ju synd om honom. Så självklart måste jag halta den förbannade vägen varenda jävla dag nu.

I eftermiddag ska jag knacka på hos ynglingarna. Något i stil med sockersöta råddjursögon och "tänk på att gamla tanter kan trilla, försök tänka på att åka upp med hissen ordentligt *blinkblink*". Hade jag varit en otrevlig människa hade jag smällt igen dörren i ansiktet på dem och skrikit åt dem att den smärtan är ingenting mot det utdragna helvete jag har framför mig.

Men som sagt, jag är ju trevlig.



Den utlovade bilden! Skitsvårt att ta kort på fanskapet också, men från sidan ser det ut som att benet bara har vikt sig och är en "fot". Observera att märket efter strumpan sitter kvar typ forever. Och att mitt annars lösa fotband sitter löst, sen ser man också märke efter längre ned. Usch, vad många förbannelser som yrar i huvudet nu. Fyfan, rent ut sagt, för dagens ungdomar. Usch.

Eftersom jag blev upprörd, så lyckades jag äcklas nästintill till döds, så nu ska jag skrubba väggar, tak och ytor som går att skrubba. Dammsuga får jag göra imorgon, eftersom Ploppsstackarn redan har somnat.

Sen ska jag bada, nynna för mig själv, och försöka tränga bort alla vidriga hjärnspöken. För shit pomfritt vad min hjärna är full av dem nu. Cherry bomb eller något. Jag är ju trots allt världens bästa på att radera saker från huvudet, så stormen går nog över strax.

Min lilla happybubbla sprack till slut, jag tror jag blåste upp den för stort.

Men, som sagt. Ett värmande bad, men först leta efter saker att spendera pengar på på ebay. Och lyssna på låtar som förbaskade O har fått mig att fastna på.

Efter alla trappor, hektiska promenader och springandet till och från tvättstugan, kombinerat med intensivt pluggande för att få grepp om mitt studiebesök hos Pingstkyrkan, så slutade det i alla fall med att jag hittade en fjärdedels full cola-flaska...

Hmm... Plopps börjar bli stor och jag börjar hitta tillbaka igen. Liiite läskigt med all social träning jag har fått mot vad det var tidigare. Och vad folk har börjat prata med mig, massa mystiska människor som frågat efter vägen och liknande shit. Studiebesöket fick jag ju ordna helt själv, och sköta heeeelt själv. Egentligen ville jag gömma mig under soffan och ligga där och damma tills kursen är över, meeeen... Jag är ju trots allt ansvarsfull. Oh my.

...hetsåt resterande blockchokladen i ren fasa över vad det kommer bli av mig. Hahaha. Igen, tur att jag inte blir tjock. Jag insåg igår hur kort tid det är kvar till sommaren, sen är det ett helt förbaskat halvår kvar igen när jag ska komma underfund med vad jag ska göra.

Men jag tror jag har hittat rätt. Någorlunda i alla fall. Hemskt att det inte finns på distans bara, och krångligt om jag vill köra på alternativ två. Flytta och ha sig, det går ju inte med en hel familj. Men men. Jag har ju några månader på mig att klura ännu mer.

Och snart fyller jag år! OH MY, gammeltacka, javisst. Tur att jag fortfarande är lika rynkfri som en trettonåring. Lite jobbigt med bekymmersrynkorna mellan ögonbrynen, de kommer nog klättra fram snart. Eller, så klarar jag mig tills jag fyller 40, som mamma. Och hon är ju smal... hmm... Det kanske blir bra i slutändan ändå.

Köra på barndomsdrömmarna? Jag tror det, det vore ju ballast. Sen gillar jag det där med öppna möjligheter, hela världen är min!

Det där gick ju bra i alla fall. Så varför skulle inte allt annat också göra det?
(Hahaha, och förresten så var det där min lillasysters gamla rum.)

Förbaskade enkäter att ställa jobbiga frågor. Förbaskade frågor att väcka värdelösa minnen.

Nej, får bli ett bad och sjunga Cherry Bomb för mig själv, så blir jag nog glad igen.

Haha, ja, jag nämnde ju min lilla ålderskris. Så nu sitter jag och poppar och fnissar åt hur liten och oförståndig man var, bara 6 år sedan (herregud) liksom. Så när jag är i 30-snurrarna så kommer jag antagligen poppa igen och återigen fnissa. Okejdå, man kanske inte bara fnissar, kanske skakar på huvudet från gång till gång. Uff, vad retarded vi kunde vara. Gamla emoS och M ute i svängen, asballa som passade på att sitta utanför skolan när den stängt och smygröka. Haha, så sjukt underhållande att tänka på.

Och oh my, vad smal jag var! Förbaskade barn att förstöra figuren ;) Haha, fast det var det värt. Jag har inte reflekterat sådär jättemycket över det, men vid gudarna. Jag står på stadiga 73 kilon nu, går varken upp eller ned, och förr brukade jag väga runt 55. (Ooooch jag kanske ska lägga till att jag slutade växa på längden i sexan, och är fortfarande 162 stolta centimetrar.) Jag har liksom inte brytt mig. OCH jaaaa, jag vet, klart man får hull efter att ha varit gravid, men wtf, 2 år senare och fortfarande 20 kilos övervikt?

Men sen kom promenaderna till dagis. Oh holy poop, var tog konditionen vägen? Jag kunde ju ränna en mil i sträck förr, och nu dör jag av en uppförsbacke.

Så, jag har blivit gammal, och jag har blivit tjock. Eller, jag brukar inte tycka att jag är tjock. Sen kom bilden i tidningen... Och jag ställde mig framför spegeln igen, och tittade på mig själv bakifrån. Helt klart ett område som kan förbättras.

Mjeees... Så, jag bygger upp mig med de förbaskade promenaderna, hemska övningarna, och förskräckliga trapporna när jag kan. Sen, när isen är borta så...

Ja, jag tror det är den känslan som beskriver bäst. Eller en blandning av besvikelse och typ, känna sig hotad.

Jag är inte lika hipp, ung och alternativ som alla andra bönor. Gammeltacka med dålig syn och tigermage.

FAN, fulafula fuuuuula könssvordomar att jag alltid ska vara pillig och upptäcka saker jag inte vill veta om, väcka hjärnspöken som inte borde finnas.

Men vid gudarna vad jag känner mig fruktansvärt ful. Jävla bilder. Det bästa är att jag fick som typ, jag började darra och nästan gråta, haha. Bara bilder på unga, hippa tjejer.

Jävla könsordsmaraton. Usch, vad länge sedan hjärnspökena var såhär onådiga.

Nu ska jag försöka fixa ihop middagen, kanske gråta en skvätt, och sen... hmm. Jag har ju redan städat typ allt, men jag får väl hitta något mer.

Komplexkomplexkomplex, usch, vad länge sedan de var såhär grava. Jävla celluliter, tigermage och finnar. KÖNSORD! Haha, vad jag alltid ska lyckas.

Världens mest påfrestande dag. Vid gudars skymning vad jag hade förlorat förståndet om varje dag varit såhär. Det enda jag vill göra nu är att lägga mig i något ljudisolerat rum och bara störttjura. Jag visste att det inte alltid skulle vara sunshine att vara mamma, men det här hade jag aldrig ens fantiserat om.

Ingenting hjälper, jag försökte sitta och leka med honom, det slutade med att han kastade leksakerna på mig och började skrika när det inte gick som han ville.
Jag försökte gå ut med honom, men det slutade med att han la sig på marken och störtskrek, och när han då fick sätta sig i vagnen så passade inte det heller, utan han ställde sig upp innan jag lyckades spänna fast honom och vrålskrek samtidigt som han varvade med "AAAJ AAAAAAJ".
Sen tänkte jag låta honom stå och diska medans jag gjorde iordning lunchen, men det slutade ju med att han blev skitsur och började skrika när han inte fick klicka på och av kaffebryggaren och lampan, samt pilla i kattmaten.
Under lunchen så var det nääääära att han blev arg igen, så han fick gå och lägga sig efter lunchen för sin dagliga nap. Det varade ju verkligen, eftersom han vrålskrek så fort karln åkt till jobbet igen, och alltså fick han komma upp igen när jag insåg att han inte kommer somna.
Då och då kom jag med satsumas och liksom, försökte få honom på bra humör med det, men det varade ju inte speciellt länge.
Jag försökte med keyboarden, dammsugaren (han åker efter på sin bil och rejsar i vanliga fall), bilar, böcker, katten, kastruller, nappar, filtar, myspys, superbus och så vidare. Ingenting var tydligen kul.
När han återigen skulle ta sin tupplur efter att ha skrikit när han inte fick riva ned affischerna från väggarna, så totalvägrar han igen och där är vi nu.

Okej.

Hmm. Nu varvar han att vrålskrika med att prata, och jag har ingen aning om vad jag ska försöka mig på härnäst. Det kommer ju bara bli samma runda igen? Jag känner mig så otroligt ensam och trött att det är galet. Han skriker ju inte försiktigt heller, utan det är vansinnga vredesvrål. Men men, det är väl bara att fortsätta köra på.

Och idag är det möte med dagis, och om Plipp är på det här humöret och inte har sovit innan dess... Åh, vid gudars skymning vad jag hoppas att han samlar sig när han får syn på sin far.

Åh, gud, vad jag saknar att bo i hemhålan när det är såhär. Yeey, bita ihop och hoppas på att han är sig själv imorgon, yeey. Så nu är det bara återgå till att försöka.

Jag kom in! Livet kommer att leka om tre månader typ. Allt kommer vara så lätt, och jag hoppas på happy faces överallt.

Jag höll mig hela vägen från stan, och när jag klev av bussen började jag störttjura. Gråtandes dansade jag till min happylåt lollipop hela vägen till porten och fortsatte hulkandet i hissen. Ni vet när man gråter så hårt att man är helt still och inte andas eller någonting, sen följt av ett "uuuuh". Så trevlig var jag i hissen, sicken tur att ingen skulle åka med. Det kändes som om studievägledaren hade plockat bort en 10kgs sten från bröstkorgen, så lätt, så överväldigande, och så tacksam för mitt läshuvud. Jag samlade mig lite och beredde mig för en stor kram och ännu mer happygråt.

Icke! Jag tabbade mig igen, och Plippisen var surhungrig.

So, back to the normalt läge direkt. Jag fick mitt happymoment mellan bussen och dörren. Nåväl, jag fick den i alla fall, bättre än ingenting. Jag kanske ska baka ett gäng kakor till oss som grattis till mig själv.

Jag satt och var skitlycklig över att jag skulle planera in en resa till mig och karln.

Naturligtvis glömde jag att han ska iväg med bandet. Och jag är för egotrippad för att låta honom åka iväg ensam. Egotrippad och taskig, antar jag, för det är ju jag som har trustissues. Fan. Eller så säljer jag av grejer utav bara sjuttsingen och får förhoppningsvis råd med bådeoch?

Jag får fundilera. Jag blev så sjukt ledsen över att jag inte tänkte på det innan jag blev glad, och nu bubblar bara en massa fula svordomar om allt och alla.

Nåväl. Karln repar ikväll, så jag kan sitta ensam hela eftermiddagen och bearbeta tillsammans med virknålar och symaskinen. Och kanske en kopp te. Och Plipploppstjärnan förstås ;)

Nanana. Jag tänkte bara vara lite sådär överdrivet djup och lalla på i ett inlägg här. Jag stod häromdagen i köket, Plippisen sov och jag kände bara att jag ville sjunka ned genom golvet och glömma, glömma. Det var så mycket bilder, ord och vidrigheter som bara tvingade sig på när jag ändå var ensam och inte hade något att göra. Alla svek, alla situationer som alltid blivit så fel, alla osynliga tårar som ingen brydde eller bryr sig om. Alla de gånger jag önskat att det var jag som stod eller satt där, eller ens som stod i vägen.

Och nu stod jag där liksom. I köket, ensam och med bara en massa utmaningar och virriga tankegångar. Min lilla sovande ängel i rummet bredvid, och en invasion av blomflugor vid mig. Misslyckade hål i väggen, misslyckade målningar och misslyckade dukar, ingenting som jag kommer någonvart med. Så mycket jag har gjort fel, och så mycket andra har gjort fel. Och när jag var som längst ned i mitt tycka-synd-om-sig-själv-träsk så tittade jag ut genom fönstret.

Och allting kommer bli bra. Allt måste bli bra, en vacker dag kommer allting lösa sig, allt kommer att bli bra. Det skulle inte vara såhär mycket lidande om inte belöningen i slutet hade varit så stor. En vacker dag kommer det vara jag som står där, jag får inte ge upp bara. Allting kommer att bli perfekt, förr eller senare, med eller utan mörka stigar man lär sig ta sig igenom.

Att en regnbåge kan dyka upp och lyfta upp så mycket positiva tankar. Precis när man behövde det som mest.



Och nu ska jag och Plippis ned i tvättstugan, yeheeey!

Gör jag rätt?

Det är så mycket bilder, bilder överallt som tränger sig på. Bilder som har etsat sig fast, men som har blivit suddiga av förnekelse. Det börjar med ord, som ebbar ut i bilder utan att jag hinner stoppa det. För inte skulle väl min världsuppfattning ha raserat om det inte var sant? Folk bryter väl inte mot sina "does - does not" bara sådär? Ibland tänker jag inte på det, ibland finns det inte. Jag vill inte ta tag i det, jag känner mig för bräcklig. Det kanske bara var ett fantasifoster som gjorde sig rolig på min bekostnad, för att testa mig. Sen att det säkert var ett straff för att jag har förstört liv i min gyllene ungdoms dagar med samma misstag, det är ju en annan sak. De måste ha mått sämre än mig, och vad gör det mig till då?

Jag och C hade givande samtal idag. Det var kul, och hon kanske har en poäng. Men jag är så rädd, rädd för att stora stygga världen ska bryta ned min bubbla.

Hon tror också på karma. Jag börjar bli övertygad om att det faktiskt finns, helt helt på riktigt. Eftersom att det inte bara är jag som tror på det.

Linnet är förresten klart. Bild kommer snart. Det är säkert bara jag som har hormonrubbningar igen.

Knappt, men ändå. Wohoo. Helgen flöt dimmigt förbi, och att den försvinner väl ganska snabbt ur minnet likväl kan vi ju hoppas på. Karln kanske tycker kanske att det är kul, men jag glömmer nog den helst. 4 september, vaddå? Vi gick väl från 3e till 5e dirr, regeringen strök den 4e, så den har aldrig funnits. Klänningen gick ju åt helvete den också, jag stuvade undan alla bitar längst in i garderoben, och hoppas på att de inte ska titta fram förrän jag orkar fixa till den.

Igår, eller om det var iförrgår, men jag tippar på igår, så åkte vi till Biltema och Ikea. Biltema var för att fixa lödgrejer (ojojoj vad jag är sugen på att bara sitta och löda ihop en massa skitsaker) och Ikea var väl för att jag tjatat sönder mig om det. (Eller så var det karln som tog upp det ;) ) Nåväl. Det blev lite bok- och skohyllor och ett nytt vardagsrumsbord plus en massa småkrafs. Som en ny toasits! Underbart mysigt att slippa den där gamla och äckliga som alla möjliga ohygieniska människor kan ha suttit på. Visst att jag har skurat hela lägenheten med blekmedel någon gång, men det sitter ju fortfarande i. Bah! Poängen var väl hur skönt det var att köpa det, och en med svart lock dessutom! Badrummet börjar ta sig något så fruktansvärt bra.

Jag har redan haft sönder ett av caféglasen. Och jag hade sönder ett väl på Ikea också, de verkar hata mig.

Och... ja. Det är väl skönt att ha Plipp hemma igen, och han gillar sin nya bokhylla. Jag skruvade själv fast den i väggen (tippskyddet), och fy fåglarna vad kramp och mjölksyra jag fick i armarna. Det var helt sjukt. Och sen släpade jag min enorma brudkista från vardagsrummet till hallen, och trots att det kanske bara är några meter så kände jag mig döende efteråt och min rygg vill fortfarande döda mig.

Och visdomstanden krånglar, det gör så fruktansvärt ont när det går upp mot örat och shit. Och all alvedon är ju självklart slut, och jag är alldeles för tom (eller är det lat?) för att orka ta mig in till stan.

Jag missade mötet igår. Eller, ja, struntade i det. Jag förlorade min motivation och antog att jag ändå inte kommer lyckas. Dessutom hade jag inte förberett mig, eftersom det var så mycket annat som slogs om min uppmärksamhet. Jag tror jag sov ganska gott.

Börjar jag bli gammal och går sönder? Jag ska nog sätta mig och sy sen. Om jag är gammal så passar jag ju ändå in vid symaskinen med min knackliga rygg. Och världen försvinner ju trots allt då.

Usch, min huvudvärk blev värre. Te och småfika hjälpte inte, och ghosts hjälpte inte heller sådär, absolut inte när jag är mig själv. Hmm, massa kluriga funderingar och teorier som jag antar inte är speciellt logiska. Snarare efterblivna. Men men.

Åh, gud, jag avskyr dem så fruktansvärt mycket. Men, något annat, det har varit så mycket annat nu. En massa namn, happenings, filmer, låtar och blabla, som jag inte haft en aning om vilka eller vad det är. Jag känner mig så fruktansvärt ointelligent och retarded som inte kopplar roliga skämt längre på tv, eller namn som karln nämner. Jag sitter bara där och stirrar och har inte en aning om vad som menas.

Förr förstod jag ju allt. Förr hängde jag ju alltid med i alla konversationer och visste vad allt var. Men nu får man sitta och skämmas istället och ibland låtsas förstå bara för att slippa skammen över att vara efterbliven. Vad har hänt? Blev alla hjärnceller avdomnade under förlossningen och anfallet, och nu sakta dör en efter en? Tänk om? De sa inget om några skador, men i och för sig så letade de ju bara efter allvarliga fel.

Jag vill plugga. Jag vill så hemskt gärna börja plugga igen, känna mig smart och lära mig nya saker. Och den här gången ta tillvara på allt, och allt. Jag vill så hemskt gärna ha tid till att springa, men jag hinner ju aldrig eller så är jag ensam med Plipp och då går det ju inte heller. Hade det inte krånglat med dagis och hade inte karln haft rep på kvällstid, så... Jag hade kunnat vara smal och smart igen.

Haha, Plipp får sluta ta lunchnaps, så att jag inte kan sitta i tystnad och till slut deppa ihop. Och så får jag köpa ett löpband till vardagsrummet, och sätta oss på biblioteket några timmar om dagen. Fast då måste jag ju bara hålla koll på honom, hmm... Men alla dessa ord, massor av ord som bara kommer tillbaka så fort man bara öppnat dörren på glänt. Eller fått en "het" redhead slängd i ansiktet. Jag ska nog färga håret svart, eller... jag rakar nog bara av skiten.

Haha! Vilket långt klagoinlägg! Men det får fungera för den här gången, jag orkar inte bry mig. Nu lär Plipp vakna snart, och jag tror vi ger oss ut och leker en stund. Om nu inte alla besserwissermammor har ockuperat varenda förbenad sittplats.

Öhm. Ja, jag planerade väl att lägga ut bilder från Lettland. Men det är något som slår mig, men kan inte sätta fingret på vad det är. Nåväl, eftersom jag inte riktigt har koll på vilka som läser så får den här bilden summera allt:

Och varmt var det. Runt en 35 grader halv tio på morgonen. Schysst bränna fick man också, speciellt efter att ha sprungit runt i Converse. Så mina fötter är lagom blekta. Och i lördags var det 1 år för mig och karln, och det var väl därför vi drog iväg, så själva lördagen var väl ganska händelselös. Men men. Igår kom Plipploppstjärnan hem också, mycket mysig liten karl. Som tydligen fått för sig att börja om med trotset här, även om han verkar inse ganska snabbt att det inte går att gnälla till sig saker. Jag försökte ge mig på att skriva veckomeny igår också, och det lyckades väl sådär. Vi får väl se om den kommer att hållas, eller om det ens blir bra. Men det tror jag nog.

Jaja. Nu shoppa ljuvliga kvinnoitems och present till karlakarln. Han fick ju trots allt inget i lördags, och... ja. Jag är hemmafrun som bara glider med, så jag vill försöka gottgöra mig själv. After all. Även om det på något skumt sätt blir för min egen skull, men men :O