Bitterhet
Vad kul att jag valde ett dagis som bara ligger 15 minuter bort, inklusive en kort bussresa. Vad kul att det tar över en halvtimma inklusive bussresan, med min klumpfot. Vad kul att försöka ta sig fram när det är halt också. Superkul att gå på snöiga vägar som är alldeles buckliga. Ännu roligare att snorungarna inte fick det minsta skäll.
Skitkul att gå över vägarna som Quasimodo, under den gröna gubbens stressande tickande. Skitkul att varenda inavlad idiot inte verkar ha sett någon med värk förut, och måste stirra ögonen ur sig när man tar sig fram.
Just det, barnförbjudet inlägg. För jag är så fruktansvärt sur att det är vansinnigt. Alla horbarn som leker med hissar borde straffas med något lämpligt. Sure, jag skulle ha tittat var jag gick, men hur fan skulle jag veta att imbeciller hade roat sig med att utmana ödet för nästa tant? JUST, tänk om det varit en tant eller om jag haft kass benstomme eller något sånt shit. Hela jävla lårbenet hade ju rykt.
Och den efterblivna vårdguiden har ju inte öppet, eftersom alla antagligen är så pass efterblivna att de inte vet vad de ska göra när de är magsjuka, eftersom vinterkräksjukan går, och måste ringa in och prata av sig. STANNA HEMMA, KRÄK UR DIG, DRICK TESKEDSVIS, VAR HEMMA TVÅ DAGAR. Så jävla sinnessjukt svårt är det inte, förbannade idioter. Så hela jävla sjukvården kan dra åt helvete.
Och benet som jag huvudsakligen använder för att ta mig fram, värker ju självklart nu också. Och självklart kan ju inte Plipp vara hemma med mig bara för att jag har ont liksom, det vore ju synd om honom. Så självklart måste jag halta den förbannade vägen varenda jävla dag nu.
I eftermiddag ska jag knacka på hos ynglingarna. Något i stil med sockersöta råddjursögon och "tänk på att gamla tanter kan trilla, försök tänka på att åka upp med hissen ordentligt *blinkblink*". Hade jag varit en otrevlig människa hade jag smällt igen dörren i ansiktet på dem och skrikit åt dem att den smärtan är ingenting mot det utdragna helvete jag har framför mig.
Men som sagt, jag är ju trevlig.
Den utlovade bilden! Skitsvårt att ta kort på fanskapet också, men från sidan ser det ut som att benet bara har vikt sig och är en "fot". Observera att märket efter strumpan sitter kvar typ forever. Och att mitt annars lösa fotband sitter löst, sen ser man också märke efter längre ned. Usch, vad många förbannelser som yrar i huvudet nu. Fyfan, rent ut sagt, för dagens ungdomar. Usch.
Skitkul att gå över vägarna som Quasimodo, under den gröna gubbens stressande tickande. Skitkul att varenda inavlad idiot inte verkar ha sett någon med värk förut, och måste stirra ögonen ur sig när man tar sig fram.
Just det, barnförbjudet inlägg. För jag är så fruktansvärt sur att det är vansinnigt. Alla horbarn som leker med hissar borde straffas med något lämpligt. Sure, jag skulle ha tittat var jag gick, men hur fan skulle jag veta att imbeciller hade roat sig med att utmana ödet för nästa tant? JUST, tänk om det varit en tant eller om jag haft kass benstomme eller något sånt shit. Hela jävla lårbenet hade ju rykt.
Och den efterblivna vårdguiden har ju inte öppet, eftersom alla antagligen är så pass efterblivna att de inte vet vad de ska göra när de är magsjuka, eftersom vinterkräksjukan går, och måste ringa in och prata av sig. STANNA HEMMA, KRÄK UR DIG, DRICK TESKEDSVIS, VAR HEMMA TVÅ DAGAR. Så jävla sinnessjukt svårt är det inte, förbannade idioter. Så hela jävla sjukvården kan dra åt helvete.
Och benet som jag huvudsakligen använder för att ta mig fram, värker ju självklart nu också. Och självklart kan ju inte Plipp vara hemma med mig bara för att jag har ont liksom, det vore ju synd om honom. Så självklart måste jag halta den förbannade vägen varenda jävla dag nu.
I eftermiddag ska jag knacka på hos ynglingarna. Något i stil med sockersöta råddjursögon och "tänk på att gamla tanter kan trilla, försök tänka på att åka upp med hissen ordentligt *blinkblink*". Hade jag varit en otrevlig människa hade jag smällt igen dörren i ansiktet på dem och skrikit åt dem att den smärtan är ingenting mot det utdragna helvete jag har framför mig.
Men som sagt, jag är ju trevlig.
Den utlovade bilden! Skitsvårt att ta kort på fanskapet också, men från sidan ser det ut som att benet bara har vikt sig och är en "fot". Observera att märket efter strumpan sitter kvar typ forever. Och att mitt annars lösa fotband sitter löst, sen ser man också märke efter längre ned. Usch, vad många förbannelser som yrar i huvudet nu. Fyfan, rent ut sagt, för dagens ungdomar. Usch.
Kommentarer
Trackback
