Blodgivare!
Yes! Hahaha, nu har jag varit iväg och lämnat blod för första gången (alla provsvar och sånt var tydligen heeelt prima) och det känns... Helt sjukt bra.
Jag kom dit, fyllde i lite papper, och sen fick jag sitta på en såndär mysig stol, slappa och suga på en festis. Sköterskan tog fram alla spännande påsar och förklarade allt möjligt, och sen kom: nålen. Hahaha, jag har nog _aldrig_ varit rädd för nålar, eller haft svårt för sprutor eller sånt, utan snarare varit fascinerad och gärna tittat på när jag fått sprutor (för att liksom, se vad de gör med mig egentligen), men den här... Den var ju enorm! Och till och med mitt hjärta tog ett extra skutt och jag började fnissa och mumlade "oj oj ojdå, den var inte liten, he-he...". Sköterskan skrattade bara och sa att den måste ju vara stor, för annars skulle det ta så fasligt lång tid att tömma en ;)
Och vad jag satt och spände mig och väntade på den förmodat brutala smärtan som jag trodde väntade när hon skulle sätta in monsternålen, men... ingenting. Och när sköterskor brukar ta ut nålarna, så brukar det ju liksom skära till lite, men när hon väl tog ut den här så, igen! Ingenting! Och det var ganska fascinerade att se blodet åka igenom slangen, och ned i den vaggande påsen, och hela tiden bli servad och bara ligga där som värsta offret och bli ompysslad med snälla ord och festisar, haha.
Själva blodgivandet tog 7,5 minuter för min del, och efteråt (så var jag naturligtvis på väg att resa mig på en gång, så sköterskan gav mig en ond blick och en festis och sa att jag borde nog sitta en stund till och skrattade åt mig när jag väl insåg att jag bara skulle sitta där. Och göra ingenting. Med festisen) så propsade en annan sköterska att jag skulle sitta och fika med dem, kaffe och väääärsta smörgåsen. Hur kungligt som helst! Det fanns ju massor av kakor och syltar och grejer, men jag ville inte riktigt vara fräck och bara moffa i mig. Sen skulle jag prompt välja något, och naturligtvis så fanns kepsen jag hade siktat in mig på för sisådär en 6-7 år sedan. Typiskt. Men, det blev till slut en ball termosmuggrej som jag antar kan komma till nytta, haha. Sen en promenad hem, och jag var huuuur noga som helst med att inte bära kattsanden eller något annat med nålarmen, eftersom sköterskan skrämde upp mig när hon sa "ja, det har ju blivit liksom en liten gång, och det är ju inte kul om det spricker upp på stan, hahaha, så bär inget tungt". Hahaha, jag överdrev nog min noggrannhet lite, för jag kom av mig några gånger, och det har fortfarande inte forsat en flod med blod från min arm.
Overall, det känns alldeles great! Herregud vad jag känner mig duktig och snäll liksom som tog mig tid (; (det är ju faktiskt bara 3 gånger om året, och jag är ju frisk, så, dah.) Så nu ska jag belöna mig själv med att bara ligga på balkongen och dö i solskenet samtidigt som jag skriver lite skolarbete. Superdupermegamys! ;)
(Förresten! Titta på vår tjusiga Bhut Jolokia! Den kom upp, hela 3 plantor!)
Jag kom dit, fyllde i lite papper, och sen fick jag sitta på en såndär mysig stol, slappa och suga på en festis. Sköterskan tog fram alla spännande påsar och förklarade allt möjligt, och sen kom: nålen. Hahaha, jag har nog _aldrig_ varit rädd för nålar, eller haft svårt för sprutor eller sånt, utan snarare varit fascinerad och gärna tittat på när jag fått sprutor (för att liksom, se vad de gör med mig egentligen), men den här... Den var ju enorm! Och till och med mitt hjärta tog ett extra skutt och jag började fnissa och mumlade "oj oj ojdå, den var inte liten, he-he...". Sköterskan skrattade bara och sa att den måste ju vara stor, för annars skulle det ta så fasligt lång tid att tömma en ;)
Och vad jag satt och spände mig och väntade på den förmodat brutala smärtan som jag trodde väntade när hon skulle sätta in monsternålen, men... ingenting. Och när sköterskor brukar ta ut nålarna, så brukar det ju liksom skära till lite, men när hon väl tog ut den här så, igen! Ingenting! Och det var ganska fascinerade att se blodet åka igenom slangen, och ned i den vaggande påsen, och hela tiden bli servad och bara ligga där som värsta offret och bli ompysslad med snälla ord och festisar, haha.
Själva blodgivandet tog 7,5 minuter för min del, och efteråt (så var jag naturligtvis på väg att resa mig på en gång, så sköterskan gav mig en ond blick och en festis och sa att jag borde nog sitta en stund till och skrattade åt mig när jag väl insåg att jag bara skulle sitta där. Och göra ingenting. Med festisen) så propsade en annan sköterska att jag skulle sitta och fika med dem, kaffe och väääärsta smörgåsen. Hur kungligt som helst! Det fanns ju massor av kakor och syltar och grejer, men jag ville inte riktigt vara fräck och bara moffa i mig. Sen skulle jag prompt välja något, och naturligtvis så fanns kepsen jag hade siktat in mig på för sisådär en 6-7 år sedan. Typiskt. Men, det blev till slut en ball termosmuggrej som jag antar kan komma till nytta, haha. Sen en promenad hem, och jag var huuuur noga som helst med att inte bära kattsanden eller något annat med nålarmen, eftersom sköterskan skrämde upp mig när hon sa "ja, det har ju blivit liksom en liten gång, och det är ju inte kul om det spricker upp på stan, hahaha, så bär inget tungt". Hahaha, jag överdrev nog min noggrannhet lite, för jag kom av mig några gånger, och det har fortfarande inte forsat en flod med blod från min arm.
Overall, det känns alldeles great! Herregud vad jag känner mig duktig och snäll liksom som tog mig tid (; (det är ju faktiskt bara 3 gånger om året, och jag är ju frisk, så, dah.) Så nu ska jag belöna mig själv med att bara ligga på balkongen och dö i solskenet samtidigt som jag skriver lite skolarbete. Superdupermegamys! ;)
(Förresten! Titta på vår tjusiga Bhut Jolokia! Den kom upp, hela 3 plantor!)
Bra människa?
När jag väl fick mitt breakdown där, när det blev nog, så... Det känns så lätt nu.
Det är svårt att förklara, och visst är vissa områden fortfarande en enda tjock dimma, men herregud, vilken skillnad. Jag har städat igenom hela lägenheten (till och med putsat varje fönster!) och slängt allt onödigt. I alla skåpen råder nu ordning, och jag vet exakt var jag har minsta lilla gem. "Har man en bra grund är det lättare" ftw!
Vissa saker (som den där 15-åriga HIM-tröjan, den fick fortsätta leva i en låda) blev dock kvar, men i övrigt... Och jag tvingade karln att rensa bland sina kläder, och jag rensade bland Pops kläder också, ooooch... Jag skänkte bort dem. Jag sålde dem inte, utan jag la dem fint ihopvikta i en (okejdå, fem) påse (jaja, påsar) och trallade ned till Afrika-lådan nere vid sopsorteringen.
Jag gick till och med overkill för att vara mig, och sorterade sopor, och gick faktiskt ned till sorteringen och slängde var sak på sin plats. Panta burkar och shit gör jag ju redan, men när jag gjorde det i samma veva som allt annat, så... Ja.
Sen har jag fått en blåmes och en talgoxe på balkongen, som jag ser till att de har frön och grejer hela tiden. Och även om jag sitter och solar, eller härjar med Pops på balkongen, så sitter de ändå där och krubbar. Det känns så fridfullt.
Majoriteten av mina trosor sitter som stryk nu när rumpan tydligen har fått sig ett permanent lyft (trots att jag hetsätit kakor och bullar), och det blir som att gå runt med en blöja som till slut korvar ihop sig och myser in sig i ena skinkan, eller i värsta fall, emellan dem. Och jag klippte av mig håret, och har till och med fått komplimanger av pappa. (Hallå liksom)
Istället för att sälja eller slänga flera gamla jeans, så fick de nytt liv genom att bli shorts. Jag har ändå inte råd att köpa ett par jeansshorts, så varför inte göra egna? Jag tog stånkandes fram symaskinen och snyggade till dem.
Och, jag känner mig mer bestämd än någonsin att komma upp på berget. Och dalarna-semestern med Pops kommer bli så sjukt fridfull och supermysig. Och nu i helgen är det stormarknad i hemhålan, och jag lyckades till och med samla på mig tillräckligt med energi för att orka åka dit och faktiskt umgås med söta mamma och alla gamla vänner som säkert kommer vara där. Förut har det varit mer, rycka på axlarna och inte orka engagera sig.
Och karln har varit helt ugglor-i-mossen-snäll mot mig på det senaste, haha. Jag fick mig ett par röda, tjusiga converse, blomjord, och han ställer upp och leker barnvakt när jag har dutytime på dagis.
Kort sagt, jag känner mig faktiskt som en bra människa. Jag sopsorterar, skänker, tränar, går 1 mil varje dag trots att det går bussar, hämtar och lämnar Pops på dagis och tar hand om hela den delen helt själv (och det är ju specialdagis), jag städar och diskar allt och håller ordning, jag lagar mat från grunden som jag alltid försöker se till att innehålla det perfekta (fryspizzor och sånt shit är bannlyst), tar hand om de vidriga katterna trots att jag helst skulle ge bort dem (okejdå, en är ju Pops', och det känns mycket taskigt om jag bara skulle slänga hans husdjur liksom. Och den andra har ju gått över till att vara lojal karln), åker och lämnar Phil i hemhålan varannan helg, tvättar, storhandlar och sköter handlandet, och... ja just det, pluggar på heltid. Och har hitills fått högsta betyg i allt. Och har tid till att busa med Popspops och leka med honom!
Och det är inte för att skryta som jag rabblar.
Utan för att sammafatta, så att jag kan gå tillbaka och läsa de dagar det känns som att jag bara är tjock och sitter hemma och existerar tillsammans med kakburken. Yes!
Det är svårt att förklara, och visst är vissa områden fortfarande en enda tjock dimma, men herregud, vilken skillnad. Jag har städat igenom hela lägenheten (till och med putsat varje fönster!) och slängt allt onödigt. I alla skåpen råder nu ordning, och jag vet exakt var jag har minsta lilla gem. "Har man en bra grund är det lättare" ftw!
Vissa saker (som den där 15-åriga HIM-tröjan, den fick fortsätta leva i en låda) blev dock kvar, men i övrigt... Och jag tvingade karln att rensa bland sina kläder, och jag rensade bland Pops kläder också, ooooch... Jag skänkte bort dem. Jag sålde dem inte, utan jag la dem fint ihopvikta i en (okejdå, fem) påse (jaja, påsar) och trallade ned till Afrika-lådan nere vid sopsorteringen.
Jag gick till och med overkill för att vara mig, och sorterade sopor, och gick faktiskt ned till sorteringen och slängde var sak på sin plats. Panta burkar och shit gör jag ju redan, men när jag gjorde det i samma veva som allt annat, så... Ja.
Sen har jag fått en blåmes och en talgoxe på balkongen, som jag ser till att de har frön och grejer hela tiden. Och även om jag sitter och solar, eller härjar med Pops på balkongen, så sitter de ändå där och krubbar. Det känns så fridfullt.
Majoriteten av mina trosor sitter som stryk nu när rumpan tydligen har fått sig ett permanent lyft (trots att jag hetsätit kakor och bullar), och det blir som att gå runt med en blöja som till slut korvar ihop sig och myser in sig i ena skinkan, eller i värsta fall, emellan dem. Och jag klippte av mig håret, och har till och med fått komplimanger av pappa. (Hallå liksom)
Istället för att sälja eller slänga flera gamla jeans, så fick de nytt liv genom att bli shorts. Jag har ändå inte råd att köpa ett par jeansshorts, så varför inte göra egna? Jag tog stånkandes fram symaskinen och snyggade till dem.
Och, jag känner mig mer bestämd än någonsin att komma upp på berget. Och dalarna-semestern med Pops kommer bli så sjukt fridfull och supermysig. Och nu i helgen är det stormarknad i hemhålan, och jag lyckades till och med samla på mig tillräckligt med energi för att orka åka dit och faktiskt umgås med söta mamma och alla gamla vänner som säkert kommer vara där. Förut har det varit mer, rycka på axlarna och inte orka engagera sig.
Och karln har varit helt ugglor-i-mossen-snäll mot mig på det senaste, haha. Jag fick mig ett par röda, tjusiga converse, blomjord, och han ställer upp och leker barnvakt när jag har dutytime på dagis.
Kort sagt, jag känner mig faktiskt som en bra människa. Jag sopsorterar, skänker, tränar, går 1 mil varje dag trots att det går bussar, hämtar och lämnar Pops på dagis och tar hand om hela den delen helt själv (och det är ju specialdagis), jag städar och diskar allt och håller ordning, jag lagar mat från grunden som jag alltid försöker se till att innehålla det perfekta (fryspizzor och sånt shit är bannlyst), tar hand om de vidriga katterna trots att jag helst skulle ge bort dem (okejdå, en är ju Pops', och det känns mycket taskigt om jag bara skulle slänga hans husdjur liksom. Och den andra har ju gått över till att vara lojal karln), åker och lämnar Phil i hemhålan varannan helg, tvättar, storhandlar och sköter handlandet, och... ja just det, pluggar på heltid. Och har hitills fått högsta betyg i allt. Och har tid till att busa med Popspops och leka med honom!
Och det är inte för att skryta som jag rabblar.
Utan för att sammafatta, så att jag kan gå tillbaka och läsa de dagar det känns som att jag bara är tjock och sitter hemma och existerar tillsammans med kakburken. Yes!
...
Ballaste bebisen!
Eller ja, bebis och bebis, barn! Vi städade idag och röjde ur massa skåp och grejer, och han satt helt överlyckligt och frossade i alla nyfunna grejer. Bland annat så hittade jag ett gäng masker, varav en i barnstorlek.
Den blev han heeeeelt överlycklig över, och han skulle prompt ha den på sig när han sprang runt och lekte med sin trehjuling.
Jag lyckades få till en så sjuuukt bra bild när han stod och speglade sig själv med den på:
Lagom läskig, hahaha. Så förbaskat söt! Jag gjorde egna, hemmagjorda piroger idag också, och det var tydligen helt sjukt kul enligt honom också (även om han bestämt trodde att det till slut skulle bli bullar, trots att jag försökte övertyga honom om pirog-teorin) och han var såååå duktig med kaveln :D Jag hittade mina gamla kockkläder också, och funderade i ett svagt ögonblick på att leka seriös kock, men förstod till slut att det antingen skulle bli megaflipp eller megaflopp. Så de packades in längst in i garderoben igen, haha.
Plopps tyckte dock att kockmössan var sjukt rolig, och hujeda mig vad söt han var med den på :D
Den blev han heeeeelt överlycklig över, och han skulle prompt ha den på sig när han sprang runt och lekte med sin trehjuling.
Jag lyckades få till en så sjuuukt bra bild när han stod och speglade sig själv med den på:
Lagom läskig, hahaha. Så förbaskat söt! Jag gjorde egna, hemmagjorda piroger idag också, och det var tydligen helt sjukt kul enligt honom också (även om han bestämt trodde att det till slut skulle bli bullar, trots att jag försökte övertyga honom om pirog-teorin) och han var såååå duktig med kaveln :D Jag hittade mina gamla kockkläder också, och funderade i ett svagt ögonblick på att leka seriös kock, men förstod till slut att det antingen skulle bli megaflipp eller megaflopp. Så de packades in längst in i garderoben igen, haha.
Plopps tyckte dock att kockmössan var sjukt rolig, och hujeda mig vad söt han var med den på :D
Förresten, jag är snygg!
Kort hår och något-tals-frilla. Go me! Jag tröttnade och klippte bort fanstyget, haha. Det var ändå så slitet och hemskt.
Bullbajs
Herregud vad jag är...
...less.
Det känns som att någonstans har jag tappat bort mig själv. Skulle jag tillåta sånt förut? Nej, helt enkelt. Jag har kastat soppor på folk, jag har konfronterat, dragit eller hämnats. Och nu har jag ju faktiskt sagt också, att om det händer igen så är det liksom... enough. Att ingen förtjänar sånt, och nej, jag gör ju faktiskt inte det. Även om jag har fått höra att jag förtjänar det.
För, man ska väl stå för det man säger och gör? Hade inte *'s syster varit ett sånt nutcase så hade jag kunnat avreagera mig här, men man vet aldrig vad den sinnesslöa människan tar sig till.
Och att få reda på att ** försöker lura i mig lite vad som helst, det var det som fick bägaren att bli liksom, överfull. Att någon man trodde liksom var the shit, och som sen bara visar sig vara ännu en i ledet av falska mytomaner, shit liksom. Och det fick min toleransnivå att drop till null, och jag tror det var därför jag blev så hysteriskt less på allt och alla i lördags. Eftersom att bägaren liksom var full, så gick det inte bara att svälja och rycka på axlarna. Här går jag runt och försöker vara snällast i hela världen, och vad får jag för respons?
För även om alla verkar tro att man kan säga, eller inte säga vad som helst till mig, och bara anta att jag snällt sitter som ett djur och bara väntar medans jag läser tankar, så är det inte så.
Att sitta och bara snällt tro på människors godhet, i en liten plastbubbla, bara för att bli utnyttjad för att jag är så jävla dum och tror att jag är omringad av vuxna, det känns inte som min cup of tea längre. Jag har slutat bry mig, och jag vet vad jag vill.
Men går det inte, så går det inte. Då är det inte så mycket att göra än att bara blinka.
Herregud.
...less.
Det känns som att någonstans har jag tappat bort mig själv. Skulle jag tillåta sånt förut? Nej, helt enkelt. Jag har kastat soppor på folk, jag har konfronterat, dragit eller hämnats. Och nu har jag ju faktiskt sagt också, att om det händer igen så är det liksom... enough. Att ingen förtjänar sånt, och nej, jag gör ju faktiskt inte det. Även om jag har fått höra att jag förtjänar det.
För, man ska väl stå för det man säger och gör? Hade inte *'s syster varit ett sånt nutcase så hade jag kunnat avreagera mig här, men man vet aldrig vad den sinnesslöa människan tar sig till.
Och att få reda på att ** försöker lura i mig lite vad som helst, det var det som fick bägaren att bli liksom, överfull. Att någon man trodde liksom var the shit, och som sen bara visar sig vara ännu en i ledet av falska mytomaner, shit liksom. Och det fick min toleransnivå att drop till null, och jag tror det var därför jag blev så hysteriskt less på allt och alla i lördags. Eftersom att bägaren liksom var full, så gick det inte bara att svälja och rycka på axlarna. Här går jag runt och försöker vara snällast i hela världen, och vad får jag för respons?
För även om alla verkar tro att man kan säga, eller inte säga vad som helst till mig, och bara anta att jag snällt sitter som ett djur och bara väntar medans jag läser tankar, så är det inte så.
Att sitta och bara snällt tro på människors godhet, i en liten plastbubbla, bara för att bli utnyttjad för att jag är så jävla dum och tror att jag är omringad av vuxna, det känns inte som min cup of tea längre. Jag har slutat bry mig, och jag vet vad jag vill.
Men går det inte, så går det inte. Då är det inte så mycket att göra än att bara blinka.
Herregud.
Na na na
AAAAAHHH, jag blir galen! Jag vill bara... göra något! Jag känner mig överflödig som bara sitter och slösar bort mitt liv på att köpa mat och bara... finnas liksom. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag vara nöjd med vad jag har åstadkommit?
Självklart skulle jag vara stolt över älskade Tipstops. Och jag ska se till att han får allt det jag aldrig fick. Så, jag har sakta men säkert börjat lägga upp planer, och mysigheter som ska göra honom till the gladaste kid on the block. För det var ju inte för skojs skull jag släpade på en förbannad cykel genom hela staden i stekande hetta liksom. Ja, den var jättetung, men jag tänkte hela tiden på hur förbaskat glad han kommer bli när han ser den. (Dock så måste jag piffa till den och skaffa stödhjul och shit innan jag visar den, annars kommer det bara sluta i hysteri.)
Jag skrev jättemycket, men ångrade mig. Hahaha. Hur som helst så har jag fått noja på att vara ute. Så skönt att bara dåsa i solen efter att skolarbetet är klart, och bara ligga där och existera. Glömma alla hemskheter, och bara bli alldeles solvarm och ladda batterierna som värsta ödlan.Och förstås, träna, så att man är helt svettig och sen får gå in i en kall dusch. Herregud, sommarsommarsommar!
YEEEEES!
Det blir en liten vandring i alla fall, eftersom jag lyckades fiska fram tillräcklig info. Sjukt kul! Visserligen kommer jag att få gå ensam, men men. Så länge ingen norsk björn springer fram och rycker mig, så kommer det nog bara vara... underbart.
...
Lockar? Jag? Nej, för guds skull, jag har ju blivit välsignad med det rakaste håret ever.
On and on and on and...
Hujeda mig.
Jaja, rapporteringen skulle jag ju fortsätta med:
60 min dansade (herregud vad jag är kass på det, haha, inte alls elegant)
30 min hopprep, boll, situps och blablabla.
Herregud, men men. Jag får vara positiv, vågen har i alla fall stannat nu i några dagar, det är en framgång! Varken upp eller ned, haha. Jaja, keep it up antar jag, peppepp på mig själv.
Nästan alla hjälpredor! Haha. Men men, nu ska jag rejsa ned i tvättstugan igen, och sen ska jag sätta mig och spana runt ännu mer efter info om mitt berg. För jag ska upp där, med eller utan sällskap.
Jaja, rapporteringen skulle jag ju fortsätta med:
60 min dansade (herregud vad jag är kass på det, haha, inte alls elegant)
30 min hopprep, boll, situps och blablabla.
Herregud, men men. Jag får vara positiv, vågen har i alla fall stannat nu i några dagar, det är en framgång! Varken upp eller ned, haha. Jaja, keep it up antar jag, peppepp på mig själv.
Nästan alla hjälpredor! Haha. Men men, nu ska jag rejsa ned i tvättstugan igen, och sen ska jag sätta mig och spana runt ännu mer efter info om mitt berg. För jag ska upp där, med eller utan sällskap.
