Blodgivare!
Yes! Hahaha, nu har jag varit iväg och lämnat blod för första gången (alla provsvar och sånt var tydligen heeelt prima) och det känns... Helt sjukt bra.
Jag kom dit, fyllde i lite papper, och sen fick jag sitta på en såndär mysig stol, slappa och suga på en festis. Sköterskan tog fram alla spännande påsar och förklarade allt möjligt, och sen kom: nålen. Hahaha, jag har nog _aldrig_ varit rädd för nålar, eller haft svårt för sprutor eller sånt, utan snarare varit fascinerad och gärna tittat på när jag fått sprutor (för att liksom, se vad de gör med mig egentligen), men den här... Den var ju enorm! Och till och med mitt hjärta tog ett extra skutt och jag började fnissa och mumlade "oj oj ojdå, den var inte liten, he-he...". Sköterskan skrattade bara och sa att den måste ju vara stor, för annars skulle det ta så fasligt lång tid att tömma en ;)
Och vad jag satt och spände mig och väntade på den förmodat brutala smärtan som jag trodde väntade när hon skulle sätta in monsternålen, men... ingenting. Och när sköterskor brukar ta ut nålarna, så brukar det ju liksom skära till lite, men när hon väl tog ut den här så, igen! Ingenting! Och det var ganska fascinerade att se blodet åka igenom slangen, och ned i den vaggande påsen, och hela tiden bli servad och bara ligga där som värsta offret och bli ompysslad med snälla ord och festisar, haha.
Själva blodgivandet tog 7,5 minuter för min del, och efteråt (så var jag naturligtvis på väg att resa mig på en gång, så sköterskan gav mig en ond blick och en festis och sa att jag borde nog sitta en stund till och skrattade åt mig när jag väl insåg att jag bara skulle sitta där. Och göra ingenting. Med festisen) så propsade en annan sköterska att jag skulle sitta och fika med dem, kaffe och väääärsta smörgåsen. Hur kungligt som helst! Det fanns ju massor av kakor och syltar och grejer, men jag ville inte riktigt vara fräck och bara moffa i mig. Sen skulle jag prompt välja något, och naturligtvis så fanns kepsen jag hade siktat in mig på för sisådär en 6-7 år sedan. Typiskt. Men, det blev till slut en ball termosmuggrej som jag antar kan komma till nytta, haha. Sen en promenad hem, och jag var huuuur noga som helst med att inte bära kattsanden eller något annat med nålarmen, eftersom sköterskan skrämde upp mig när hon sa "ja, det har ju blivit liksom en liten gång, och det är ju inte kul om det spricker upp på stan, hahaha, så bär inget tungt". Hahaha, jag överdrev nog min noggrannhet lite, för jag kom av mig några gånger, och det har fortfarande inte forsat en flod med blod från min arm.
Overall, det känns alldeles great! Herregud vad jag känner mig duktig och snäll liksom som tog mig tid (; (det är ju faktiskt bara 3 gånger om året, och jag är ju frisk, så, dah.) Så nu ska jag belöna mig själv med att bara ligga på balkongen och dö i solskenet samtidigt som jag skriver lite skolarbete. Superdupermegamys! ;)
(Förresten! Titta på vår tjusiga Bhut Jolokia! Den kom upp, hela 3 plantor!)
Jag kom dit, fyllde i lite papper, och sen fick jag sitta på en såndär mysig stol, slappa och suga på en festis. Sköterskan tog fram alla spännande påsar och förklarade allt möjligt, och sen kom: nålen. Hahaha, jag har nog _aldrig_ varit rädd för nålar, eller haft svårt för sprutor eller sånt, utan snarare varit fascinerad och gärna tittat på när jag fått sprutor (för att liksom, se vad de gör med mig egentligen), men den här... Den var ju enorm! Och till och med mitt hjärta tog ett extra skutt och jag började fnissa och mumlade "oj oj ojdå, den var inte liten, he-he...". Sköterskan skrattade bara och sa att den måste ju vara stor, för annars skulle det ta så fasligt lång tid att tömma en ;)
Och vad jag satt och spände mig och väntade på den förmodat brutala smärtan som jag trodde väntade när hon skulle sätta in monsternålen, men... ingenting. Och när sköterskor brukar ta ut nålarna, så brukar det ju liksom skära till lite, men när hon väl tog ut den här så, igen! Ingenting! Och det var ganska fascinerade att se blodet åka igenom slangen, och ned i den vaggande påsen, och hela tiden bli servad och bara ligga där som värsta offret och bli ompysslad med snälla ord och festisar, haha.
Själva blodgivandet tog 7,5 minuter för min del, och efteråt (så var jag naturligtvis på väg att resa mig på en gång, så sköterskan gav mig en ond blick och en festis och sa att jag borde nog sitta en stund till och skrattade åt mig när jag väl insåg att jag bara skulle sitta där. Och göra ingenting. Med festisen) så propsade en annan sköterska att jag skulle sitta och fika med dem, kaffe och väääärsta smörgåsen. Hur kungligt som helst! Det fanns ju massor av kakor och syltar och grejer, men jag ville inte riktigt vara fräck och bara moffa i mig. Sen skulle jag prompt välja något, och naturligtvis så fanns kepsen jag hade siktat in mig på för sisådär en 6-7 år sedan. Typiskt. Men, det blev till slut en ball termosmuggrej som jag antar kan komma till nytta, haha. Sen en promenad hem, och jag var huuuur noga som helst med att inte bära kattsanden eller något annat med nålarmen, eftersom sköterskan skrämde upp mig när hon sa "ja, det har ju blivit liksom en liten gång, och det är ju inte kul om det spricker upp på stan, hahaha, så bär inget tungt". Hahaha, jag överdrev nog min noggrannhet lite, för jag kom av mig några gånger, och det har fortfarande inte forsat en flod med blod från min arm.
Overall, det känns alldeles great! Herregud vad jag känner mig duktig och snäll liksom som tog mig tid (; (det är ju faktiskt bara 3 gånger om året, och jag är ju frisk, så, dah.) Så nu ska jag belöna mig själv med att bara ligga på balkongen och dö i solskenet samtidigt som jag skriver lite skolarbete. Superdupermegamys! ;)
(Förresten! Titta på vår tjusiga Bhut Jolokia! Den kom upp, hela 3 plantor!)
Kommentarer
Trackback
