Otursdrabbad?
Jag måste vara cursed eller något. Eller så har jag utfärdat något som klassats som styggelse som slår tillbaka på mig. Man kan inte ha sånhär otur.
"Åh, jag slipper ta tåget, L kan skjutsa mig, hurra!"
Enda catchen var att då skulle det bli vid 6-7. Jaja, det fungerar ju det också.
"Hmm, hon borde ju vara här nu. Jaja, hon ringer väl om hon inte hittar"
...
Stackars L slirar av vägen och krockar på väg hit, och ringer mig efter ett tag och berättar darrande vad hon har varit med om.
...
Shit. Till och med jag började nästan gråta när hon ringde. Så, jag ringde min mamma för att förklara vad som hänt, innan jag hunnit kolla på tågen och allt sånt, bara för att se till att vara up to date. Bittra och sura röster möttes i andra änden, som om det inte vore självklart att jag tänkte göra mitt bästa för att komma hem till Plipploppstjärnan. Vad skulle jag annars vara för mamma?
Så lite bestört över att ha blivit bemött på ett sånt negativt sätt, så satte jag mig och började leta. Pendeltåget var det för sent för att ta, eftersom SJ är e-a och sätter sitt sista tåg till 22.07. Efter att ha ringt och härjat med karlns släkt och vänner som kunde tänkas köra mig till sthlm så var det bara att inse att vår bil var det sista hoppet. Och allt eftersom klockan blev senare och senare, så blev pressen hårdare och hårdare. (En paus i köket med lite gråt samlade nya krafter dock.)
Men, karln offrade sig givetvis och erbjöd sig köra och följde med ut och hjälpte till att gräva fram bilen (thank you god!) under 40 cm snö, och försökte starta den. En halvtimma kvar. En halvtimma- trettiofem kvar tills tåget går. Köra en gammal och opålitlig bil, med en karl som bara har en ordentligt fungerande hand, och halka och köra långsamt. Drömscenario, yes, tårar, yes.
Med mina sista kraftandetag så ringde jag min kära lillasyster, och bönade och bad om att hon skulle sitta barnvakt i de 20 minuter som hon är ensam med Plopps imorgonbitti, den sista tiden det tar för mig att ta mig till hemhålan. Hon sa ja. (Halleluhja!)
Snabbt ned och säga till karln, som var lite bitter över att ha grävt och blivit kall i onödan, sen upp och boka tåget och försöka jaga rabatter, kolla alla bussar och planera ihop allt. Om jag spelar dum imorgonbitti så kan jag till och med komma fram en halvtimma tidigare.
Men att allting bara krashade för mig, igen, blev så mycket. Vad tror folk egentligen? Att jag inte vill hem till ministjärnan? Han har varit ifrån mig hur länge som helst nu känns det som, och jag vill inget hellre än att bara plocka upp honom och sitta och mysa och sniffa honom i håret och flörta med honom. Det är ju inte så att jag tycker att det här är kul.
Men men. Ett gråtfyllt bad senare, och nu har värmen kommit tillbaka i alla fall och jag har samlat mig igen. Sen upp igen vid 4-5-snåret och börja gulla med SL, SJ och VL.
Gud vad skoj, ja, jag gillar ju verkligen den här situationen, så visst, var sura på mig.
"Åh, jag slipper ta tåget, L kan skjutsa mig, hurra!"
Enda catchen var att då skulle det bli vid 6-7. Jaja, det fungerar ju det också.
"Hmm, hon borde ju vara här nu. Jaja, hon ringer väl om hon inte hittar"
...
Stackars L slirar av vägen och krockar på väg hit, och ringer mig efter ett tag och berättar darrande vad hon har varit med om.
...
Shit. Till och med jag började nästan gråta när hon ringde. Så, jag ringde min mamma för att förklara vad som hänt, innan jag hunnit kolla på tågen och allt sånt, bara för att se till att vara up to date. Bittra och sura röster möttes i andra änden, som om det inte vore självklart att jag tänkte göra mitt bästa för att komma hem till Plipploppstjärnan. Vad skulle jag annars vara för mamma?
Så lite bestört över att ha blivit bemött på ett sånt negativt sätt, så satte jag mig och började leta. Pendeltåget var det för sent för att ta, eftersom SJ är e-a och sätter sitt sista tåg till 22.07. Efter att ha ringt och härjat med karlns släkt och vänner som kunde tänkas köra mig till sthlm så var det bara att inse att vår bil var det sista hoppet. Och allt eftersom klockan blev senare och senare, så blev pressen hårdare och hårdare. (En paus i köket med lite gråt samlade nya krafter dock.)
Men, karln offrade sig givetvis och erbjöd sig köra och följde med ut och hjälpte till att gräva fram bilen (thank you god!) under 40 cm snö, och försökte starta den. En halvtimma kvar. En halvtimma- trettiofem kvar tills tåget går. Köra en gammal och opålitlig bil, med en karl som bara har en ordentligt fungerande hand, och halka och köra långsamt. Drömscenario, yes, tårar, yes.
Med mina sista kraftandetag så ringde jag min kära lillasyster, och bönade och bad om att hon skulle sitta barnvakt i de 20 minuter som hon är ensam med Plopps imorgonbitti, den sista tiden det tar för mig att ta mig till hemhålan. Hon sa ja. (Halleluhja!)
Snabbt ned och säga till karln, som var lite bitter över att ha grävt och blivit kall i onödan, sen upp och boka tåget och försöka jaga rabatter, kolla alla bussar och planera ihop allt. Om jag spelar dum imorgonbitti så kan jag till och med komma fram en halvtimma tidigare.
Men att allting bara krashade för mig, igen, blev så mycket. Vad tror folk egentligen? Att jag inte vill hem till ministjärnan? Han har varit ifrån mig hur länge som helst nu känns det som, och jag vill inget hellre än att bara plocka upp honom och sitta och mysa och sniffa honom i håret och flörta med honom. Det är ju inte så att jag tycker att det här är kul.
Men men. Ett gråtfyllt bad senare, och nu har värmen kommit tillbaka i alla fall och jag har samlat mig igen. Sen upp igen vid 4-5-snåret och börja gulla med SL, SJ och VL.
Gud vad skoj, ja, jag gillar ju verkligen den här situationen, så visst, var sura på mig.
Skoltajm
Yesboss, jag upptäckte att man redan nu kan logga in på skolans hemsida, och kolla alla kurser och deras innehåll. Och alla uppgifter man ska göra under terminen.
...
Ivrig som en iller så gjorde jag klart en uppgift, och sitter redan och spånar om alla andra. Allt ser så lätt ut, så man börjar nästan ana ugglor i mossen och funderar på när de kommer lägga till resten, eller något liknande. Sen kom jag överfund med att det är lite väl överambitiöst att börja med allt nästan två veckor innan start, och precis då så vaknade Plipploppstjärnan till liv.
Så, nu sitter jag istället och knåpar ihop ett CV, som jag ska sitta och ruva på i några dagar. Så att jag kan väga alla för- och nackdelar ett tag innan jag bestämmer något.
Fasen, livet börjar arta sig ganska mysigt. Snart kommer jag vara "välutbildad" med körkort, barn på dagis och jobb. Om allt nu fortsätter gå såhär prima, det vill säga.
...
Ivrig som en iller så gjorde jag klart en uppgift, och sitter redan och spånar om alla andra. Allt ser så lätt ut, så man börjar nästan ana ugglor i mossen och funderar på när de kommer lägga till resten, eller något liknande. Sen kom jag överfund med att det är lite väl överambitiöst att börja med allt nästan två veckor innan start, och precis då så vaknade Plipploppstjärnan till liv.
Så, nu sitter jag istället och knåpar ihop ett CV, som jag ska sitta och ruva på i några dagar. Så att jag kan väga alla för- och nackdelar ett tag innan jag bestämmer något.
Fasen, livet börjar arta sig ganska mysigt. Snart kommer jag vara "välutbildad" med körkort, barn på dagis och jobb. Om allt nu fortsätter gå såhär prima, det vill säga.
MYSPYS! ♥
Gör om, gör rätt: "Jag <3 SJ"
Trots snö, ruskig kyla och varningar om försenade och inställda tåg, så brummade jag och Plopps till pendeln, igen. Vi lyckades fånga den också! MEN, där börjar det roliga. Hela morgonen hade jag föraningar om att det skulle gå käpprätt åt skogen, men ändå tog jag mig i kragen och åkte iväg.
Vi kommer fram precis när pendeln är där, så jag springer för glatta livet, och lyckas ta mig upp på den supergamla pendeltågsvagnen. Ja, förutom det då att det var snorhalt där inne, så jag började halka runt när jag kämpade med vagnen, och när Plopp och vagnen var halvvägs upp, så började de stänga dörrarna.
Sååå... vagnen fastnade mellan dörrarna samtidigt som jag halkade runt och desperat försökte undvika att vi båda två skulle mosas ut och ramla ned på perrongen. Lyckligtvis så öppnades dörrarna igen och Plopp hade händerna i famnen så de klämdes inte, och jag lyckades efter några stonk få kontroll över allt och ta oss upp. Darrig och smått chockad stod jag och svor ett bra tag över alla imbeciller till människor som inte kom och hjälpte mig.
Hade jag sett en halkande mamma i panik med en fastklämd vagn i dörrarna så hade jag ju hjälpt till, men tydligen så fungerar inte alla människor på det sättet. BAH! Usch. Det är liksom inte alltid man hinner skrika på hjälp eller tvinga någon förbispringande att hjälpa en. (Fast nu gick ju ingen förbi, alla satt bara och glodde på mig märkte jag efteråt.)
Efter att ha suttit och svalt situationen och hållt tillbaka några tårar, så var vi ääääntligen på väg mot storstan.
Yes, inga förseningar heller, och vi var en timma tidiga. Så vi satte oss och lunchade och hade mysigt, sen sista halvtimman så promenerade vi runt i det kolossala havet av människor. När det var en kvart kvar tills tåget skulle gå, så gick vi ut. Och ja, jag trodde inte att mina fötter skulle överleva den fruktansvärda kylan, och nej, Plipp gillade inte så värst mycket heller. Han blev gnälligare och gnälligare, vilket var lagom kul. Stresstress.
Sen, två minuter innan avgång (och en annan som åker mycket tåg började ana ugglor i mossen när det fortfarande inte dykt upp något förbaskat tåg än) så ropade de ut att tåget var still, och beräknades komma 13.10. Klockan var nu 12.05.
...
Kyla, surt barn, folkhav, stress, inte tillräckligt med pengar för att göra något kul under tiden... Yeeess....
"Ny tid: 13.15"
"Ny tid: 13.20"
...
Gud. Jag var så sur. Igen liksom! Och tänk på alla människor som blir så besvikna om jag ger upp och åker hem igen. Ploppsis kan inte träffa sin far, vi kan inte träffa mormor och moster som så glatt satt och väntade på oss, och så ingen barnledighet med karlakarln. Och jag har inte pengar till att åka imorgon heller. Åhåhå, gud.
Det slutade med att jag ringde karln, och gick in bland alla förvaringsboxar och några tårar tvingade sig fram. Plopps passade på att ta en 5-minuters powernap efter turen ut i kylan, som tur var. Pendeltågen var försenade igen, så vi var liksom fast. Yeey, dödläge.
Sen ringde mormor upp mig, och fnissade åt mig, så då insåg man väl hur snygg man måste ha varit. Står och halvtjurar för att tåget var försenat och lite kyla liksom. Sen fick de båda mig att inse att det hela inte var mitt fel att SJ är massa-fula-ord, jag hade ju åtminstone gjort mitt bästa.
Så, vänta på tåget i en och en halv timma (kanske mer, kanske mindre, ovisshet + barn är inte riktigt min cup of tea), sen åka tåg i en och en halv timma med sur Plopp, eller ta pendeln på 40 minuter? Det hela kändes mest schysst att ta pendeln, både mot mig själv och Plipploppstjärnan. Även om jag kände mig hemskt elak mot alla andra.
Så, SJ och SL ligger ganska nära varandra på min kärlekslista nu. Men men, allt verkar ha löst sig ändå. Mormorn ska vi hälsa på efter julhelgen istället, och Plopps far kommer och hämtar honom imorgon istället.
Yeeey, 300 nya saker att oroa sig för. Jag kommer ju dö i akut magsår kombinerat med någon förskräcklig hjärtinfarkt en vacker dag.
Vi kommer fram precis när pendeln är där, så jag springer för glatta livet, och lyckas ta mig upp på den supergamla pendeltågsvagnen. Ja, förutom det då att det var snorhalt där inne, så jag började halka runt när jag kämpade med vagnen, och när Plopp och vagnen var halvvägs upp, så började de stänga dörrarna.
Sååå... vagnen fastnade mellan dörrarna samtidigt som jag halkade runt och desperat försökte undvika att vi båda två skulle mosas ut och ramla ned på perrongen. Lyckligtvis så öppnades dörrarna igen och Plopp hade händerna i famnen så de klämdes inte, och jag lyckades efter några stonk få kontroll över allt och ta oss upp. Darrig och smått chockad stod jag och svor ett bra tag över alla imbeciller till människor som inte kom och hjälpte mig.
Hade jag sett en halkande mamma i panik med en fastklämd vagn i dörrarna så hade jag ju hjälpt till, men tydligen så fungerar inte alla människor på det sättet. BAH! Usch. Det är liksom inte alltid man hinner skrika på hjälp eller tvinga någon förbispringande att hjälpa en. (Fast nu gick ju ingen förbi, alla satt bara och glodde på mig märkte jag efteråt.)
Efter att ha suttit och svalt situationen och hållt tillbaka några tårar, så var vi ääääntligen på väg mot storstan.
Yes, inga förseningar heller, och vi var en timma tidiga. Så vi satte oss och lunchade och hade mysigt, sen sista halvtimman så promenerade vi runt i det kolossala havet av människor. När det var en kvart kvar tills tåget skulle gå, så gick vi ut. Och ja, jag trodde inte att mina fötter skulle överleva den fruktansvärda kylan, och nej, Plipp gillade inte så värst mycket heller. Han blev gnälligare och gnälligare, vilket var lagom kul. Stresstress.
Sen, två minuter innan avgång (och en annan som åker mycket tåg började ana ugglor i mossen när det fortfarande inte dykt upp något förbaskat tåg än) så ropade de ut att tåget var still, och beräknades komma 13.10. Klockan var nu 12.05.
...
Kyla, surt barn, folkhav, stress, inte tillräckligt med pengar för att göra något kul under tiden... Yeeess....
"Ny tid: 13.15"
"Ny tid: 13.20"
...
Gud. Jag var så sur. Igen liksom! Och tänk på alla människor som blir så besvikna om jag ger upp och åker hem igen. Ploppsis kan inte träffa sin far, vi kan inte träffa mormor och moster som så glatt satt och väntade på oss, och så ingen barnledighet med karlakarln. Och jag har inte pengar till att åka imorgon heller. Åhåhå, gud.
Det slutade med att jag ringde karln, och gick in bland alla förvaringsboxar och några tårar tvingade sig fram. Plopps passade på att ta en 5-minuters powernap efter turen ut i kylan, som tur var. Pendeltågen var försenade igen, så vi var liksom fast. Yeey, dödläge.
Sen ringde mormor upp mig, och fnissade åt mig, så då insåg man väl hur snygg man måste ha varit. Står och halvtjurar för att tåget var försenat och lite kyla liksom. Sen fick de båda mig att inse att det hela inte var mitt fel att SJ är massa-fula-ord, jag hade ju åtminstone gjort mitt bästa.
Så, vänta på tåget i en och en halv timma (kanske mer, kanske mindre, ovisshet + barn är inte riktigt min cup of tea), sen åka tåg i en och en halv timma med sur Plopp, eller ta pendeln på 40 minuter? Det hela kändes mest schysst att ta pendeln, både mot mig själv och Plipploppstjärnan. Även om jag kände mig hemskt elak mot alla andra.
Så, SJ och SL ligger ganska nära varandra på min kärlekslista nu. Men men, allt verkar ha löst sig ändå. Mormorn ska vi hälsa på efter julhelgen istället, och Plopps far kommer och hämtar honom imorgon istället.
Yeeey, 300 nya saker att oroa sig för. Jag kommer ju dö i akut magsår kombinerat med någon förskräcklig hjärtinfarkt en vacker dag.
Jag <3 SL
Yes, skulle ju ha dragit till hemhålan idag. Och eftersom jag är världens duktigaste, så bokade jag biljetter direkt, tänkte liksom "så att jag verkligen har en tid att passa och garanterad sittplats om det är mycket folk".
Yeees. Packa barnet, barnvagn, fetaste 1750 grams ryggsäcken med allt möjligt, plus en plasticapåse proppfull med badrumsmattor och diskställ. Nåväl, jag kunde åtminstone ta oss framåt, trots alla grejer, så det fick gå.
Traska i kylan till de försenade bussarna. "Fasen vilken tur att jag tar pendeltåget en timma tidigare, utifall det skulle vara något liksom". Framme vid stationen, upptäcker jag att hissen inte fungerar, och precis då mullrar ett tåg förbi. "Ahaa, de går någorlunda jämnt, vilken tur".
Vi dunsar ned för alla trappor med påsar och mössor och nappar flygande överallt, och nästa hiss fungerade som tur var. Väl framme, så: "09.48 - NY TID 09.52". Wtf? Klockan är ju fem i tio? Jaja, då kanske den är lite sen, vilken tur att vi kom med den. "Mycket folk här inne, hmm, vi väntar ute, den borde ju komma snart". Sen...
"NY TID 09.52"
(OBS! Tåget är inställt!)
Högtalare: "Nästa tåg beräknas vara här 10.12"
Hurra!
....
"NY TID 10.12"
(OBS! Tåget är inställt!)
....
"Inställt? Lite väl kallt, vi går in igen och väntar."
Heeeelt proppat med svettiga sillar överallt som inte verkade förstå att man kanske bör prioritera att ett barn får vara inne i värmen? Nåväl. Bara en kvart kvar. Typ. Förbaskat kallt också.
"NY TID 10.42"
....
Högtalare: "Eeeh... Vi vet inte när tåget kommer. Ta bussen mot ---, det är en alternativ väg till Stockholm."
Med bussen skulle vi aldrig ha hunnit med hemhåletåget. Inte heller med de proppfulla ersättningsbussarna.
"Kraftiga förseningar pga trasigt pendeltåg, vagnfel, växelfel och obehöriga på spåren."
Och vad jag morrade, och morrade. Och Plopps började tröttna på att bara sitta där och vara kall. Så vi gav till slut upp, och fick släpa oss uppför trapporna igen, med alla grejer och ta bussen hem igen. Väl hemma, skitsur över att jag var så klyftig och inte tog ombokningsbar biljett på ditresan (så att jag inte kunde ångra mig av lathet), så de pengarna var ju long gone.
Ringde SL och frågade om resegarantin gällde, men då skulle vi tydligen ha ringt en taxi så foooort vi märkte av störningarna, och sen hade de betalat tillbaka den inom 3 månader.
Ja, alla har ju 600 spänn att lägga ut bara sådär. Jag vill bara spotta ur mig en massa hemska ord om att de borde väl för sjutton ha vant sig vid vädret by now. Hur gör de i andra länder? Kollapsar Norge, Finland, Ryssland, whatsoever några månader varje år?
Nej, usch, vad jag är full av fula ord och bitterhet över biljetten. Och jag fryser fortfarande.
Yeees. Packa barnet, barnvagn, fetaste 1750 grams ryggsäcken med allt möjligt, plus en plasticapåse proppfull med badrumsmattor och diskställ. Nåväl, jag kunde åtminstone ta oss framåt, trots alla grejer, så det fick gå.
Traska i kylan till de försenade bussarna. "Fasen vilken tur att jag tar pendeltåget en timma tidigare, utifall det skulle vara något liksom". Framme vid stationen, upptäcker jag att hissen inte fungerar, och precis då mullrar ett tåg förbi. "Ahaa, de går någorlunda jämnt, vilken tur".
Vi dunsar ned för alla trappor med påsar och mössor och nappar flygande överallt, och nästa hiss fungerade som tur var. Väl framme, så: "09.48 - NY TID 09.52". Wtf? Klockan är ju fem i tio? Jaja, då kanske den är lite sen, vilken tur att vi kom med den. "Mycket folk här inne, hmm, vi väntar ute, den borde ju komma snart". Sen...
"NY TID 09.52"
(OBS! Tåget är inställt!)
Högtalare: "Nästa tåg beräknas vara här 10.12"
Hurra!
....
"NY TID 10.12"
(OBS! Tåget är inställt!)
....
"Inställt? Lite väl kallt, vi går in igen och väntar."
Heeeelt proppat med svettiga sillar överallt som inte verkade förstå att man kanske bör prioritera att ett barn får vara inne i värmen? Nåväl. Bara en kvart kvar. Typ. Förbaskat kallt också.
"NY TID 10.42"
....
Högtalare: "Eeeh... Vi vet inte när tåget kommer. Ta bussen mot ---, det är en alternativ väg till Stockholm."
Med bussen skulle vi aldrig ha hunnit med hemhåletåget. Inte heller med de proppfulla ersättningsbussarna.
"Kraftiga förseningar pga trasigt pendeltåg, vagnfel, växelfel och obehöriga på spåren."
Och vad jag morrade, och morrade. Och Plopps började tröttna på att bara sitta där och vara kall. Så vi gav till slut upp, och fick släpa oss uppför trapporna igen, med alla grejer och ta bussen hem igen. Väl hemma, skitsur över att jag var så klyftig och inte tog ombokningsbar biljett på ditresan (så att jag inte kunde ångra mig av lathet), så de pengarna var ju long gone.
Ringde SL och frågade om resegarantin gällde, men då skulle vi tydligen ha ringt en taxi så foooort vi märkte av störningarna, och sen hade de betalat tillbaka den inom 3 månader.
Ja, alla har ju 600 spänn att lägga ut bara sådär. Jag vill bara spotta ur mig en massa hemska ord om att de borde väl för sjutton ha vant sig vid vädret by now. Hur gör de i andra länder? Kollapsar Norge, Finland, Ryssland, whatsoever några månader varje år?
Nej, usch, vad jag är full av fula ord och bitterhet över biljetten. Och jag fryser fortfarande.
Spel, igen :O
Nu börjar det ju arta sig. Mumsmums!
...
Jaja. Jag borde ju vara van.
Töjatöjatöjatöööööja
Jag lyckades! Efter att ha tejpat och tejpat det förbaskade hornet, så fick jag in min rosa och glittrande 10a :D Jag försökte med min svarta 12a, men örat var tydligen inte redo för det :( Men men, snart så. 2 mm är ju som en fis i rymden :O Heeelt överlycklig, så jag bjuder till och med på en förtjusande bild på kalaset. (Med ett fortfarande halvsvullet öra efter allt pillande, höhö)
Bästigaste Plippisploppis gick runt med locket till sin legoburk som hatt, det var mycket bedårande att se honom försöka balansera den. Och vad han har utökat sitt ordförråd, helt galet sött! Och ibland beter han sig så fruktansvärt väluppfostrat så att man nästan blir tårögd, som när han har ätit eller druckit klart något i vardagsrummet, så går han och lämnar tallriken/glaset i diskhon.
Jag satt faktiskt häromdagen också och tittade på "gamla" bilder på honom. Lilla Plipplopp, jag började nästan gråta. Oh my, min lilla pojkvasker. Och vad mormor och morfar skämmer bort honom (på ett bra sätt), det är också helt sjukt gråtframkallande.
Gud, lilla Ploppsis. Oh my.
Nä, nu började jag gråta på riktigt, så nu blir det inga fler bilder. Haha :) ♥
Bästigaste Plippisploppis gick runt med locket till sin legoburk som hatt, det var mycket bedårande att se honom försöka balansera den. Och vad han har utökat sitt ordförråd, helt galet sött! Och ibland beter han sig så fruktansvärt väluppfostrat så att man nästan blir tårögd, som när han har ätit eller druckit klart något i vardagsrummet, så går han och lämnar tallriken/glaset i diskhon.
Jag satt faktiskt häromdagen också och tittade på "gamla" bilder på honom. Lilla Plipplopp, jag började nästan gråta. Oh my, min lilla pojkvasker. Och vad mormor och morfar skämmer bort honom (på ett bra sätt), det är också helt sjukt gråtframkallande.
Gud, lilla Ploppsis. Oh my.
Nä, nu började jag gråta på riktigt, så nu blir det inga fler bilder. Haha :) ♥
Spel, gud
Jag blir galen, aaaaaaaaaahhhh, "åh, jag ska vinna jättemycket pengar"...
...
Min högsta vinst ligger på hela 24 kronor. Som sen försvann, och nu sitter jag och surar över att det är 3 timmar kvar på turneringen. Hahaha :(
Jaja, snart så. Snaaaaart så.
...
Min högsta vinst ligger på hela 24 kronor. Som sen försvann, och nu sitter jag och surar över att det är 3 timmar kvar på turneringen. Hahaha :(
Jaja, snart så. Snaaaaart så.
För att...
... jag känner mig så sjukt snygg med massor av kassar med pantflaskor och en barnvagn.
Hahahaha. Nåväl, vad gör man inte för de där extra slantarna? Sen så får jag skylla mig själv som inte orkar vänta tills karln kommer hem :O
Det är faktiskt ganska skönt att gå upp en stund innan Plopps. Så hinner man liksom komma igång och börja tänka, ooooch man hinner sitta och spela ostört en stund ;)
När vi gick förbi lekparken igår så blev han helt överlycklig, men vi hade handlat och han hade inte rätt vantar med sig, så när han försökte ta sig ur vagnen för att springa och leka så lovade jag honom att vi kunde gå dit idag istället.
...
Ut i snöstormen... hmm... Smart drag, mamsen.
...
Njaa...
Haha, jag känner mig så elak :( Men jag tror inte det skulle vara kul för någon av oss, det är ju helt galet ute. Kanske om det klarnar senare :O Tills dess får det bli myspys, kanske en kopp varm choklad (sjääälvklart med riktig kakao) och nybakat bröd? Det borde väl göra susen? :O
Hahahaha. Nåväl, vad gör man inte för de där extra slantarna? Sen så får jag skylla mig själv som inte orkar vänta tills karln kommer hem :O
Det är faktiskt ganska skönt att gå upp en stund innan Plopps. Så hinner man liksom komma igång och börja tänka, ooooch man hinner sitta och spela ostört en stund ;)
När vi gick förbi lekparken igår så blev han helt överlycklig, men vi hade handlat och han hade inte rätt vantar med sig, så när han försökte ta sig ur vagnen för att springa och leka så lovade jag honom att vi kunde gå dit idag istället.
...
Ut i snöstormen... hmm... Smart drag, mamsen.
...
Njaa...
Haha, jag känner mig så elak :( Men jag tror inte det skulle vara kul för någon av oss, det är ju helt galet ute. Kanske om det klarnar senare :O Tills dess får det bli myspys, kanske en kopp varm choklad (sjääälvklart med riktig kakao) och nybakat bröd? Det borde väl göra susen? :O
Öhm... Ja, julbak var det...
Oooch som den fiffiga (okejdå, jag hade inte råd att gå och köpa) människa jag är, så gjorde jag och plopps egen pepparkaksdeg.
...
Det var kul, han åt upp precis allt han fick, dock efter att ha suttit och kavlat bitarna en stund ;) Och han är ju så fruktansvärt söt när han blir sådär förväntansfull som han blir när det är bakdags, och ännu sötare när han har fullt med mjöl överallt ;) I vilket fall. När jag skulle ta ut kakorna, så... Ugnsluckan lossnade, så de blev kvar där inne lite för länge. Sååå... det blev inga pepparkakor för oss, haha. Men karln räddade oss ganska snabbt genom att laga den där hemska ugnen. Igen.
(De... hmm... rann ut lite. )
Plopps kom också på att man kunde gömma sig i vardagsrummet! Jag hörde bara en bokhylla smälla igen, och gick morrandes för att säga till honom att låta bli den. Inte en skymt av honom, så jag går och ropar och letar i hans rum och tittar till köket. Hepp. Och när jag kommer in i vardagsrummet (är han under soffan?) öppnas bokhylledörren, och en helt överlycklig Plopps kommer ut och skriker "tittuuuuuuuut". Haha.
Han tackade för maten idag också. Jag började diska och hörde inte riktigt vad han sa, så jag svarade bara "jasså, säger du det" ett par tre gånger, och varje gång som jag svarade så vände han liksom om mot mig igen (han var på väg till sitt rum) och sa samma sak igen, men med en surare min och högre. Så jag stängde av kranen, ooooch....
"Vad är det Plipps?"
"Tack tack" (pek mot spisen)
"Ahaaa, tack för maten, varsågod!"
"Tacktack"
Och då, när jag sa "varsågod" så gick han nöjt vidare och fortsatte med sitt. Hahaha, så sjukt sött!
...
Det var kul, han åt upp precis allt han fick, dock efter att ha suttit och kavlat bitarna en stund ;) Och han är ju så fruktansvärt söt när han blir sådär förväntansfull som han blir när det är bakdags, och ännu sötare när han har fullt med mjöl överallt ;) I vilket fall. När jag skulle ta ut kakorna, så... Ugnsluckan lossnade, så de blev kvar där inne lite för länge. Sååå... det blev inga pepparkakor för oss, haha. Men karln räddade oss ganska snabbt genom att laga den där hemska ugnen. Igen.
(De... hmm... rann ut lite. )
Plopps kom också på att man kunde gömma sig i vardagsrummet! Jag hörde bara en bokhylla smälla igen, och gick morrandes för att säga till honom att låta bli den. Inte en skymt av honom, så jag går och ropar och letar i hans rum och tittar till köket. Hepp. Och när jag kommer in i vardagsrummet (är han under soffan?) öppnas bokhylledörren, och en helt överlycklig Plopps kommer ut och skriker "tittuuuuuuuut". Haha.
Han tackade för maten idag också. Jag började diska och hörde inte riktigt vad han sa, så jag svarade bara "jasså, säger du det" ett par tre gånger, och varje gång som jag svarade så vände han liksom om mot mig igen (han var på väg till sitt rum) och sa samma sak igen, men med en surare min och högre. Så jag stängde av kranen, ooooch....
"Vad är det Plipps?"
"Tack tack" (pek mot spisen)
"Ahaaa, tack för maten, varsågod!"
"Tacktack"
Och då, när jag sa "varsågod" så gick han nöjt vidare och fortsatte med sitt. Hahaha, så sjukt sött!
Min pepparkaksminikarl
Karln rymde iväg med Plopps igår, till karlns bror. Så jag fick vara hemma ensam, tvätta och pyssla och blabla. "Tråkigt"... haha! Hur skönt som helst, och de hade tydligen hur kul som helst där borta också. Karln berättade att hans brors fru hade fnissat (på ett snällt sätt) åt att Plopps är mycket större än hennes son som är några år äldre. (Värt att nämnas är väl att de föräldrarna är väl inte världens största, så han är ju alltså inget monster gentemot deras son...Iofs är inte jag heller så förbaskat stor)
Det gjorde mig absolut inget att karln berättade det, men det fick mig att tänka tillbaka. Alla de förbaskade gånger som folk har anmärkt på hur stor Plopps är. När han var yngre, så var det vanligt att höra "Oj, vad tjock han är", "Det var mig ett stort barn, är han bara så gammal?!" eller "Sådär stor var ju inte ---- när ---- var liten" följt av förvånade/förbryllade miner. Och i början blev man ganska upprörd. Förlåt liksom för att jag käkade precis rätt saker och har fantastiska gener som gjorde att han hade idealvikt och längd när han kläcktes. Sorry att han inte var ett anorektikerbarn som alla andra verkar ha varit.
Men sen så, har man tänkt om.
Eftersom han kanske är lite kralligare än resterande barn, så tolkar jag det som att han får precis rätt mat i sig. Jag är noggrann med vad han äter till frukost, lunch, middag och alla mellanmål. (Man är ju kock, hallå) Och då tar jag det som att han kommer att bli en välbyggd och välutvecklad karl när han blir äldre. Jag har inte lätt för att bli tjock, och Ploppsens far är inte tjock han heller. Alltså: bra ämnesomsättning. Hur bra som helst! Han kommer kunna vräka i sig mat utan att bli en tjockis, men ändå vara tillräckligt stor för att ha lätt för att få gott om muskler. Ballt!
Så, hur perfekt som helst, och jag blir alltså inte ledsen längre heller ;)
En annan grej med min sockersöta pepparkaksman, hans humör. Jag satt i allskönans ro och spelade Assasins Creed 2. Skitnöjd sådär, Plopps hade somnat och karln satt vid datorn. Börjar komma en bit och liksom komma igång. Alldeles prima, tills...
Jag fastnade.
Hur mycket jag än försökte, så kommer jag inte vidare i banan. Och jag har ju funderat på om Plopps verkligen har fått sitt "gosiga" humör från mig, och nu kan jag nog lätt fastställa att det är så.
Haha, det var så galet länge sedan jag blev så fruktansvärt förbannad på något så helt obetydligt, jag kände verkligen bara för att lägga mig på marken, skrika i ren hysteri och kasta ut PS3an genom fönstret. Jag var säkert en halv sekund ifrån att börja störtböla bara för att det inte gick, och karln fick inte ens krama mig. (Men självklart satt jag bara och småsvor och var allmänt sammanbiten -.- ) Hujeda mig vad länge sedan det var, haha! Jag lyckas oftast behärska mig liksom, och inte bli arg, men spelet drog verkligen fram allt.
Så, nu vet jag hur Plopps känner sig när hans leksaker inte gör som han vill, haha.
Sötaste Plipploppstjärnan och sötaste karlakarln, oh my ♥
Det gjorde mig absolut inget att karln berättade det, men det fick mig att tänka tillbaka. Alla de förbaskade gånger som folk har anmärkt på hur stor Plopps är. När han var yngre, så var det vanligt att höra "Oj, vad tjock han är", "Det var mig ett stort barn, är han bara så gammal?!" eller "Sådär stor var ju inte ---- när ---- var liten" följt av förvånade/förbryllade miner. Och i början blev man ganska upprörd. Förlåt liksom för att jag käkade precis rätt saker och har fantastiska gener som gjorde att han hade idealvikt och längd när han kläcktes. Sorry att han inte var ett anorektikerbarn som alla andra verkar ha varit.
Men sen så, har man tänkt om.
Eftersom han kanske är lite kralligare än resterande barn, så tolkar jag det som att han får precis rätt mat i sig. Jag är noggrann med vad han äter till frukost, lunch, middag och alla mellanmål. (Man är ju kock, hallå) Och då tar jag det som att han kommer att bli en välbyggd och välutvecklad karl när han blir äldre. Jag har inte lätt för att bli tjock, och Ploppsens far är inte tjock han heller. Alltså: bra ämnesomsättning. Hur bra som helst! Han kommer kunna vräka i sig mat utan att bli en tjockis, men ändå vara tillräckligt stor för att ha lätt för att få gott om muskler. Ballt!
Så, hur perfekt som helst, och jag blir alltså inte ledsen längre heller ;)
En annan grej med min sockersöta pepparkaksman, hans humör. Jag satt i allskönans ro och spelade Assasins Creed 2. Skitnöjd sådär, Plopps hade somnat och karln satt vid datorn. Börjar komma en bit och liksom komma igång. Alldeles prima, tills...
Jag fastnade.
Hur mycket jag än försökte, så kommer jag inte vidare i banan. Och jag har ju funderat på om Plopps verkligen har fått sitt "gosiga" humör från mig, och nu kan jag nog lätt fastställa att det är så.
Haha, det var så galet länge sedan jag blev så fruktansvärt förbannad på något så helt obetydligt, jag kände verkligen bara för att lägga mig på marken, skrika i ren hysteri och kasta ut PS3an genom fönstret. Jag var säkert en halv sekund ifrån att börja störtböla bara för att det inte gick, och karln fick inte ens krama mig. (Men självklart satt jag bara och småsvor och var allmänt sammanbiten -.- ) Hujeda mig vad länge sedan det var, haha! Jag lyckas oftast behärska mig liksom, och inte bli arg, men spelet drog verkligen fram allt.
Så, nu vet jag hur Plopps känner sig när hans leksaker inte gör som han vill, haha.
Sötaste Plipploppstjärnan och sötaste karlakarln, oh my ♥
Ikea :O
Yes, karlakarln släppte lös mig på Ikea, utan barn (!) och jag lyckades släpa med mig C !(med lovord om att vi skulle dricka deras kaffe och sitta där och catch up, men det slutade med en snabbkorv utanför...) På vägen hem så var det sönderfrusna fingrar som gällde när vi självmordssprang med tre fulla kassar och en platt låda över den gigantiska vägen för att komma till busshållplatsen. C skulle inte köpa något egentligen heller, haha, och två av kassarna plus lådan var hennes ;) Jag känner mig ändå ganska stolt som inte släpade med mig sådär överdrivet mycket, utan lyckades behärska mig :O Hur som helst, mycket trevligt och många konstiga girliegirliefniss :O
Men men, jag kom hem med lite allt möjligt krafs krafs, förvaringsgrejer till min garderob (som jag inte har lust att kort på eftersom jag redan fyllt allt med kläder...), köksgrejer och så vidare. Jag tyckte också att jag var skitfiffig som köpte en-sån-där tvkontrollförvaringsgrej som man hänger över soffkanten. Go S som glömmer bort att vår soffa är pytteliten, så den planen gick ju i ganska skapliga spillror.
Och, snart, så börjar ju det goda livet. Nu är det inte alls långt kvar. HUAHUA!
Men men, jag kom hem med lite allt möjligt krafs krafs, förvaringsgrejer till min garderob (som jag inte har lust att kort på eftersom jag redan fyllt allt med kläder...), köksgrejer och så vidare. Jag tyckte också att jag var skitfiffig som köpte en-sån-där tvkontrollförvaringsgrej som man hänger över soffkanten. Go S som glömmer bort att vår soffa är pytteliten, så den planen gick ju i ganska skapliga spillror.
Och, snart, så börjar ju det goda livet. Nu är det inte alls långt kvar. HUAHUA!
Helgmums!
Jag och Plipps gjorde en såndär rolig nejlikaapelsin när karln var och repade, mycket dekorativt och fungerar med gardinerna ;) (Med ett dödskalleband eftersom vi är så balla, självklart) Vi har också bakat en maaassa källarfranska, de blir hur bra som helst, helt fantastiskt, när det ändå varit snöstorm och omöjligt att ta sig. De blev perfekt mjuka och... perfekta! Haha. När vi satt och ritade så visade Plopps även upp sin kreativa sida, och lyckades göra en smiley! (Jaja, typ) Haha, hittar du den?
Både Plippis och hans kisse gillar lådor... Haha, det var så sött.
Så vansinnigt mysigt!
Och när jag vände på växterna i köket, så såg jag att blomman jag räddade från total död fått en blomma igen! Nu liksom :D
Teckningen! Jag smög undan den direkt ;)
Både Plippis och hans kisse gillar lådor... Haha, det var så sött.
Så vansinnigt mysigt!
Och när jag vände på växterna i köket, så såg jag att blomman jag räddade från total död fått en blomma igen! Nu liksom :D
Teckningen! Jag smög undan den direkt ;)
Plopps och muppar
= ♥ !
Jag gick runt och nynnade på låten nedan, och då satte karln igång den på youtube. Plopps totalälskade, och kan den nu! :D Det låter så galet sött när han går runt och sjunger den. Och vad han har börjat härma, helt galet. "Duka", "Milo", "skinka", och så vidare. Hans tunga är förresten helt okej nu, han visade inga som helst tecken igår på att den skulle göra ont eller något, så det känns ju hur lättande som helst.
Jag gick runt och nynnade på låten nedan, och då satte karln igång den på youtube. Plopps totalälskade, och kan den nu! :D Det låter så galet sött när han går runt och sjunger den. Och vad han har börjat härma, helt galet. "Duka", "Milo", "skinka", och så vidare. Hans tunga är förresten helt okej nu, han visade inga som helst tecken igår på att den skulle göra ont eller något, så det känns ju hur lättande som helst.
