Min pepparkaksminikarl
Karln rymde iväg med Plopps igår, till karlns bror. Så jag fick vara hemma ensam, tvätta och pyssla och blabla. "Tråkigt"... haha! Hur skönt som helst, och de hade tydligen hur kul som helst där borta också. Karln berättade att hans brors fru hade fnissat (på ett snällt sätt) åt att Plopps är mycket större än hennes son som är några år äldre. (Värt att nämnas är väl att de föräldrarna är väl inte världens största, så han är ju alltså inget monster gentemot deras son...Iofs är inte jag heller så förbaskat stor)
Det gjorde mig absolut inget att karln berättade det, men det fick mig att tänka tillbaka. Alla de förbaskade gånger som folk har anmärkt på hur stor Plopps är. När han var yngre, så var det vanligt att höra "Oj, vad tjock han är", "Det var mig ett stort barn, är han bara så gammal?!" eller "Sådär stor var ju inte ---- när ---- var liten" följt av förvånade/förbryllade miner. Och i början blev man ganska upprörd. Förlåt liksom för att jag käkade precis rätt saker och har fantastiska gener som gjorde att han hade idealvikt och längd när han kläcktes. Sorry att han inte var ett anorektikerbarn som alla andra verkar ha varit.
Men sen så, har man tänkt om.
Eftersom han kanske är lite kralligare än resterande barn, så tolkar jag det som att han får precis rätt mat i sig. Jag är noggrann med vad han äter till frukost, lunch, middag och alla mellanmål. (Man är ju kock, hallå) Och då tar jag det som att han kommer att bli en välbyggd och välutvecklad karl när han blir äldre. Jag har inte lätt för att bli tjock, och Ploppsens far är inte tjock han heller. Alltså: bra ämnesomsättning. Hur bra som helst! Han kommer kunna vräka i sig mat utan att bli en tjockis, men ändå vara tillräckligt stor för att ha lätt för att få gott om muskler. Ballt!
Så, hur perfekt som helst, och jag blir alltså inte ledsen längre heller ;)
En annan grej med min sockersöta pepparkaksman, hans humör. Jag satt i allskönans ro och spelade Assasins Creed 2. Skitnöjd sådär, Plopps hade somnat och karln satt vid datorn. Börjar komma en bit och liksom komma igång. Alldeles prima, tills...
Jag fastnade.
Hur mycket jag än försökte, så kommer jag inte vidare i banan. Och jag har ju funderat på om Plopps verkligen har fått sitt "gosiga" humör från mig, och nu kan jag nog lätt fastställa att det är så.
Haha, det var så galet länge sedan jag blev så fruktansvärt förbannad på något så helt obetydligt, jag kände verkligen bara för att lägga mig på marken, skrika i ren hysteri och kasta ut PS3an genom fönstret. Jag var säkert en halv sekund ifrån att börja störtböla bara för att det inte gick, och karln fick inte ens krama mig. (Men självklart satt jag bara och småsvor och var allmänt sammanbiten -.- ) Hujeda mig vad länge sedan det var, haha! Jag lyckas oftast behärska mig liksom, och inte bli arg, men spelet drog verkligen fram allt.
Så, nu vet jag hur Plopps känner sig när hans leksaker inte gör som han vill, haha.
Sötaste Plipploppstjärnan och sötaste karlakarln, oh my ♥
Det gjorde mig absolut inget att karln berättade det, men det fick mig att tänka tillbaka. Alla de förbaskade gånger som folk har anmärkt på hur stor Plopps är. När han var yngre, så var det vanligt att höra "Oj, vad tjock han är", "Det var mig ett stort barn, är han bara så gammal?!" eller "Sådär stor var ju inte ---- när ---- var liten" följt av förvånade/förbryllade miner. Och i början blev man ganska upprörd. Förlåt liksom för att jag käkade precis rätt saker och har fantastiska gener som gjorde att han hade idealvikt och längd när han kläcktes. Sorry att han inte var ett anorektikerbarn som alla andra verkar ha varit.
Men sen så, har man tänkt om.
Eftersom han kanske är lite kralligare än resterande barn, så tolkar jag det som att han får precis rätt mat i sig. Jag är noggrann med vad han äter till frukost, lunch, middag och alla mellanmål. (Man är ju kock, hallå) Och då tar jag det som att han kommer att bli en välbyggd och välutvecklad karl när han blir äldre. Jag har inte lätt för att bli tjock, och Ploppsens far är inte tjock han heller. Alltså: bra ämnesomsättning. Hur bra som helst! Han kommer kunna vräka i sig mat utan att bli en tjockis, men ändå vara tillräckligt stor för att ha lätt för att få gott om muskler. Ballt!
Så, hur perfekt som helst, och jag blir alltså inte ledsen längre heller ;)
En annan grej med min sockersöta pepparkaksman, hans humör. Jag satt i allskönans ro och spelade Assasins Creed 2. Skitnöjd sådär, Plopps hade somnat och karln satt vid datorn. Börjar komma en bit och liksom komma igång. Alldeles prima, tills...
Jag fastnade.
Hur mycket jag än försökte, så kommer jag inte vidare i banan. Och jag har ju funderat på om Plopps verkligen har fått sitt "gosiga" humör från mig, och nu kan jag nog lätt fastställa att det är så.
Haha, det var så galet länge sedan jag blev så fruktansvärt förbannad på något så helt obetydligt, jag kände verkligen bara för att lägga mig på marken, skrika i ren hysteri och kasta ut PS3an genom fönstret. Jag var säkert en halv sekund ifrån att börja störtböla bara för att det inte gick, och karln fick inte ens krama mig. (Men självklart satt jag bara och småsvor och var allmänt sammanbiten -.- ) Hujeda mig vad länge sedan det var, haha! Jag lyckas oftast behärska mig liksom, och inte bli arg, men spelet drog verkligen fram allt.
Så, nu vet jag hur Plopps känner sig när hans leksaker inte gör som han vill, haha.
Sötaste Plipploppstjärnan och sötaste karlakarln, oh my ♥
Kommentarer
Trackback
