Otursdrabbad?
Jag måste vara cursed eller något. Eller så har jag utfärdat något som klassats som styggelse som slår tillbaka på mig. Man kan inte ha sånhär otur.
"Åh, jag slipper ta tåget, L kan skjutsa mig, hurra!"
Enda catchen var att då skulle det bli vid 6-7. Jaja, det fungerar ju det också.
"Hmm, hon borde ju vara här nu. Jaja, hon ringer väl om hon inte hittar"
...
Stackars L slirar av vägen och krockar på väg hit, och ringer mig efter ett tag och berättar darrande vad hon har varit med om.
...
Shit. Till och med jag började nästan gråta när hon ringde. Så, jag ringde min mamma för att förklara vad som hänt, innan jag hunnit kolla på tågen och allt sånt, bara för att se till att vara up to date. Bittra och sura röster möttes i andra änden, som om det inte vore självklart att jag tänkte göra mitt bästa för att komma hem till Plipploppstjärnan. Vad skulle jag annars vara för mamma?
Så lite bestört över att ha blivit bemött på ett sånt negativt sätt, så satte jag mig och började leta. Pendeltåget var det för sent för att ta, eftersom SJ är e-a och sätter sitt sista tåg till 22.07. Efter att ha ringt och härjat med karlns släkt och vänner som kunde tänkas köra mig till sthlm så var det bara att inse att vår bil var det sista hoppet. Och allt eftersom klockan blev senare och senare, så blev pressen hårdare och hårdare. (En paus i köket med lite gråt samlade nya krafter dock.)
Men, karln offrade sig givetvis och erbjöd sig köra och följde med ut och hjälpte till att gräva fram bilen (thank you god!) under 40 cm snö, och försökte starta den. En halvtimma kvar. En halvtimma- trettiofem kvar tills tåget går. Köra en gammal och opålitlig bil, med en karl som bara har en ordentligt fungerande hand, och halka och köra långsamt. Drömscenario, yes, tårar, yes.
Med mina sista kraftandetag så ringde jag min kära lillasyster, och bönade och bad om att hon skulle sitta barnvakt i de 20 minuter som hon är ensam med Plopps imorgonbitti, den sista tiden det tar för mig att ta mig till hemhålan. Hon sa ja. (Halleluhja!)
Snabbt ned och säga till karln, som var lite bitter över att ha grävt och blivit kall i onödan, sen upp och boka tåget och försöka jaga rabatter, kolla alla bussar och planera ihop allt. Om jag spelar dum imorgonbitti så kan jag till och med komma fram en halvtimma tidigare.
Men att allting bara krashade för mig, igen, blev så mycket. Vad tror folk egentligen? Att jag inte vill hem till ministjärnan? Han har varit ifrån mig hur länge som helst nu känns det som, och jag vill inget hellre än att bara plocka upp honom och sitta och mysa och sniffa honom i håret och flörta med honom. Det är ju inte så att jag tycker att det här är kul.
Men men. Ett gråtfyllt bad senare, och nu har värmen kommit tillbaka i alla fall och jag har samlat mig igen. Sen upp igen vid 4-5-snåret och börja gulla med SL, SJ och VL.
Gud vad skoj, ja, jag gillar ju verkligen den här situationen, så visst, var sura på mig.
"Åh, jag slipper ta tåget, L kan skjutsa mig, hurra!"
Enda catchen var att då skulle det bli vid 6-7. Jaja, det fungerar ju det också.
"Hmm, hon borde ju vara här nu. Jaja, hon ringer väl om hon inte hittar"
...
Stackars L slirar av vägen och krockar på väg hit, och ringer mig efter ett tag och berättar darrande vad hon har varit med om.
...
Shit. Till och med jag började nästan gråta när hon ringde. Så, jag ringde min mamma för att förklara vad som hänt, innan jag hunnit kolla på tågen och allt sånt, bara för att se till att vara up to date. Bittra och sura röster möttes i andra änden, som om det inte vore självklart att jag tänkte göra mitt bästa för att komma hem till Plipploppstjärnan. Vad skulle jag annars vara för mamma?
Så lite bestört över att ha blivit bemött på ett sånt negativt sätt, så satte jag mig och började leta. Pendeltåget var det för sent för att ta, eftersom SJ är e-a och sätter sitt sista tåg till 22.07. Efter att ha ringt och härjat med karlns släkt och vänner som kunde tänkas köra mig till sthlm så var det bara att inse att vår bil var det sista hoppet. Och allt eftersom klockan blev senare och senare, så blev pressen hårdare och hårdare. (En paus i köket med lite gråt samlade nya krafter dock.)
Men, karln offrade sig givetvis och erbjöd sig köra och följde med ut och hjälpte till att gräva fram bilen (thank you god!) under 40 cm snö, och försökte starta den. En halvtimma kvar. En halvtimma- trettiofem kvar tills tåget går. Köra en gammal och opålitlig bil, med en karl som bara har en ordentligt fungerande hand, och halka och köra långsamt. Drömscenario, yes, tårar, yes.
Med mina sista kraftandetag så ringde jag min kära lillasyster, och bönade och bad om att hon skulle sitta barnvakt i de 20 minuter som hon är ensam med Plopps imorgonbitti, den sista tiden det tar för mig att ta mig till hemhålan. Hon sa ja. (Halleluhja!)
Snabbt ned och säga till karln, som var lite bitter över att ha grävt och blivit kall i onödan, sen upp och boka tåget och försöka jaga rabatter, kolla alla bussar och planera ihop allt. Om jag spelar dum imorgonbitti så kan jag till och med komma fram en halvtimma tidigare.
Men att allting bara krashade för mig, igen, blev så mycket. Vad tror folk egentligen? Att jag inte vill hem till ministjärnan? Han har varit ifrån mig hur länge som helst nu känns det som, och jag vill inget hellre än att bara plocka upp honom och sitta och mysa och sniffa honom i håret och flörta med honom. Det är ju inte så att jag tycker att det här är kul.
Men men. Ett gråtfyllt bad senare, och nu har värmen kommit tillbaka i alla fall och jag har samlat mig igen. Sen upp igen vid 4-5-snåret och börja gulla med SL, SJ och VL.
Gud vad skoj, ja, jag gillar ju verkligen den här situationen, så visst, var sura på mig.
Kommentarer
Trackback
