Bra människa?
När jag väl fick mitt breakdown där, när det blev nog, så... Det känns så lätt nu.
Det är svårt att förklara, och visst är vissa områden fortfarande en enda tjock dimma, men herregud, vilken skillnad. Jag har städat igenom hela lägenheten (till och med putsat varje fönster!) och slängt allt onödigt. I alla skåpen råder nu ordning, och jag vet exakt var jag har minsta lilla gem. "Har man en bra grund är det lättare" ftw!
Vissa saker (som den där 15-åriga HIM-tröjan, den fick fortsätta leva i en låda) blev dock kvar, men i övrigt... Och jag tvingade karln att rensa bland sina kläder, och jag rensade bland Pops kläder också, ooooch... Jag skänkte bort dem. Jag sålde dem inte, utan jag la dem fint ihopvikta i en (okejdå, fem) påse (jaja, påsar) och trallade ned till Afrika-lådan nere vid sopsorteringen.
Jag gick till och med overkill för att vara mig, och sorterade sopor, och gick faktiskt ned till sorteringen och slängde var sak på sin plats. Panta burkar och shit gör jag ju redan, men när jag gjorde det i samma veva som allt annat, så... Ja.
Sen har jag fått en blåmes och en talgoxe på balkongen, som jag ser till att de har frön och grejer hela tiden. Och även om jag sitter och solar, eller härjar med Pops på balkongen, så sitter de ändå där och krubbar. Det känns så fridfullt.
Majoriteten av mina trosor sitter som stryk nu när rumpan tydligen har fått sig ett permanent lyft (trots att jag hetsätit kakor och bullar), och det blir som att gå runt med en blöja som till slut korvar ihop sig och myser in sig i ena skinkan, eller i värsta fall, emellan dem. Och jag klippte av mig håret, och har till och med fått komplimanger av pappa. (Hallå liksom)
Istället för att sälja eller slänga flera gamla jeans, så fick de nytt liv genom att bli shorts. Jag har ändå inte råd att köpa ett par jeansshorts, så varför inte göra egna? Jag tog stånkandes fram symaskinen och snyggade till dem.
Och, jag känner mig mer bestämd än någonsin att komma upp på berget. Och dalarna-semestern med Pops kommer bli så sjukt fridfull och supermysig. Och nu i helgen är det stormarknad i hemhålan, och jag lyckades till och med samla på mig tillräckligt med energi för att orka åka dit och faktiskt umgås med söta mamma och alla gamla vänner som säkert kommer vara där. Förut har det varit mer, rycka på axlarna och inte orka engagera sig.
Och karln har varit helt ugglor-i-mossen-snäll mot mig på det senaste, haha. Jag fick mig ett par röda, tjusiga converse, blomjord, och han ställer upp och leker barnvakt när jag har dutytime på dagis.
Kort sagt, jag känner mig faktiskt som en bra människa. Jag sopsorterar, skänker, tränar, går 1 mil varje dag trots att det går bussar, hämtar och lämnar Pops på dagis och tar hand om hela den delen helt själv (och det är ju specialdagis), jag städar och diskar allt och håller ordning, jag lagar mat från grunden som jag alltid försöker se till att innehålla det perfekta (fryspizzor och sånt shit är bannlyst), tar hand om de vidriga katterna trots att jag helst skulle ge bort dem (okejdå, en är ju Pops', och det känns mycket taskigt om jag bara skulle slänga hans husdjur liksom. Och den andra har ju gått över till att vara lojal karln), åker och lämnar Phil i hemhålan varannan helg, tvättar, storhandlar och sköter handlandet, och... ja just det, pluggar på heltid. Och har hitills fått högsta betyg i allt. Och har tid till att busa med Popspops och leka med honom!
Och det är inte för att skryta som jag rabblar.
Utan för att sammafatta, så att jag kan gå tillbaka och läsa de dagar det känns som att jag bara är tjock och sitter hemma och existerar tillsammans med kakburken. Yes!
Det är svårt att förklara, och visst är vissa områden fortfarande en enda tjock dimma, men herregud, vilken skillnad. Jag har städat igenom hela lägenheten (till och med putsat varje fönster!) och slängt allt onödigt. I alla skåpen råder nu ordning, och jag vet exakt var jag har minsta lilla gem. "Har man en bra grund är det lättare" ftw!
Vissa saker (som den där 15-åriga HIM-tröjan, den fick fortsätta leva i en låda) blev dock kvar, men i övrigt... Och jag tvingade karln att rensa bland sina kläder, och jag rensade bland Pops kläder också, ooooch... Jag skänkte bort dem. Jag sålde dem inte, utan jag la dem fint ihopvikta i en (okejdå, fem) påse (jaja, påsar) och trallade ned till Afrika-lådan nere vid sopsorteringen.
Jag gick till och med overkill för att vara mig, och sorterade sopor, och gick faktiskt ned till sorteringen och slängde var sak på sin plats. Panta burkar och shit gör jag ju redan, men när jag gjorde det i samma veva som allt annat, så... Ja.
Sen har jag fått en blåmes och en talgoxe på balkongen, som jag ser till att de har frön och grejer hela tiden. Och även om jag sitter och solar, eller härjar med Pops på balkongen, så sitter de ändå där och krubbar. Det känns så fridfullt.
Majoriteten av mina trosor sitter som stryk nu när rumpan tydligen har fått sig ett permanent lyft (trots att jag hetsätit kakor och bullar), och det blir som att gå runt med en blöja som till slut korvar ihop sig och myser in sig i ena skinkan, eller i värsta fall, emellan dem. Och jag klippte av mig håret, och har till och med fått komplimanger av pappa. (Hallå liksom)
Istället för att sälja eller slänga flera gamla jeans, så fick de nytt liv genom att bli shorts. Jag har ändå inte råd att köpa ett par jeansshorts, så varför inte göra egna? Jag tog stånkandes fram symaskinen och snyggade till dem.
Och, jag känner mig mer bestämd än någonsin att komma upp på berget. Och dalarna-semestern med Pops kommer bli så sjukt fridfull och supermysig. Och nu i helgen är det stormarknad i hemhålan, och jag lyckades till och med samla på mig tillräckligt med energi för att orka åka dit och faktiskt umgås med söta mamma och alla gamla vänner som säkert kommer vara där. Förut har det varit mer, rycka på axlarna och inte orka engagera sig.
Och karln har varit helt ugglor-i-mossen-snäll mot mig på det senaste, haha. Jag fick mig ett par röda, tjusiga converse, blomjord, och han ställer upp och leker barnvakt när jag har dutytime på dagis.
Kort sagt, jag känner mig faktiskt som en bra människa. Jag sopsorterar, skänker, tränar, går 1 mil varje dag trots att det går bussar, hämtar och lämnar Pops på dagis och tar hand om hela den delen helt själv (och det är ju specialdagis), jag städar och diskar allt och håller ordning, jag lagar mat från grunden som jag alltid försöker se till att innehålla det perfekta (fryspizzor och sånt shit är bannlyst), tar hand om de vidriga katterna trots att jag helst skulle ge bort dem (okejdå, en är ju Pops', och det känns mycket taskigt om jag bara skulle slänga hans husdjur liksom. Och den andra har ju gått över till att vara lojal karln), åker och lämnar Phil i hemhålan varannan helg, tvättar, storhandlar och sköter handlandet, och... ja just det, pluggar på heltid. Och har hitills fått högsta betyg i allt. Och har tid till att busa med Popspops och leka med honom!
Och det är inte för att skryta som jag rabblar.
Utan för att sammafatta, så att jag kan gå tillbaka och läsa de dagar det känns som att jag bara är tjock och sitter hemma och existerar tillsammans med kakburken. Yes!
Kommentarer
Trackback
