Cocytos

Haha, ja, jag nämnde ju min lilla ålderskris. Så nu sitter jag och poppar och fnissar åt hur liten och oförståndig man var, bara 6 år sedan (herregud) liksom. Så när jag är i 30-snurrarna så kommer jag antagligen poppa igen och återigen fnissa. Okejdå, man kanske inte bara fnissar, kanske skakar på huvudet från gång till gång. Uff, vad retarded vi kunde vara. Gamla emoS och M ute i svängen, asballa som passade på att sitta utanför skolan när den stängt och smygröka. Haha, så sjukt underhållande att tänka på.

Och oh my, vad smal jag var! Förbaskade barn att förstöra figuren ;) Haha, fast det var det värt. Jag har inte reflekterat sådär jättemycket över det, men vid gudarna. Jag står på stadiga 73 kilon nu, går varken upp eller ned, och förr brukade jag väga runt 55. (Ooooch jag kanske ska lägga till att jag slutade växa på längden i sexan, och är fortfarande 162 stolta centimetrar.) Jag har liksom inte brytt mig. OCH jaaaa, jag vet, klart man får hull efter att ha varit gravid, men wtf, 2 år senare och fortfarande 20 kilos övervikt?

Men sen kom promenaderna till dagis. Oh holy poop, var tog konditionen vägen? Jag kunde ju ränna en mil i sträck förr, och nu dör jag av en uppförsbacke.

Så, jag har blivit gammal, och jag har blivit tjock. Eller, jag brukar inte tycka att jag är tjock. Sen kom bilden i tidningen... Och jag ställde mig framför spegeln igen, och tittade på mig själv bakifrån. Helt klart ett område som kan förbättras.

Mjeees... Så, jag bygger upp mig med de förbaskade promenaderna, hemska övningarna, och förskräckliga trapporna när jag kan. Sen, när isen är borta så...