Kära lilla bil
Karlakarln kom hem igår efter jobbet, mumlandes en massa fula ord och var riktigt sur. Någon hade vad han misstänkte, kastat en snöboll på bilen, och rutan hade gått sönder, för han tittade bara lite snabbt då hela grejen gjorde honom för arg.
Jag gick ned för att titta själv, och hujeda mig. Ena passagerarsidans fönster, det bakom förardörren, var helt krossad. Förardörren var lite öppen, och Ploppsens bilbarnstol låg huller om buller och det var glassplitter och glasbitar över hela baksätet. Jag öppnade förardörren, bara för att se att någon har knackat sönder all plast under ratten, och det ligger plastbitar överallt. Själva smutsmattan på golvet verkar de också ha lekt med, eller legat och ålat på, för den var inkorvad längst in.
Och jag blir så ledsen. På riktigt, jag blir jätteledsen. Någon äcklig människa som inte har förstånd nog att låta andra människors grejer vara ifred, har suttit och varit äcklig med min bils ratt och säten, och fönstret. Och när man står och tittar på den misshandlade bilen så är det som att stå och titta på en misshandlad bebis. Okejdå, inte så drastiskt, men det skär fortfarande i hjärtat.
Den kära lilla bilen skulle ju jag köra med i sommar, och jag skulle flyga fram på vägarna med en skräckslagen karlakarl i passagerarsätet. Jag skulle köra min första runda med körkortet i den, och den kändes så perfekt just eftersom den är old school. Och trösten att veta att bilen faktiskt fanns där för en, och att den liksom tålmodigt väntade ut vintern tillsammans med en, usch, vad jobbigt det är.
Det känns som att personen som krossade rutan, krossade motivationen att skaffa det förbannade körkortet. Vi har ju inte direkt råd med någon ny, spejsad bil, utan det kommer ju bli en old school-bil igen. Och då kommer den säkert bli misshandlad. Så varför inte hålla sig till det älskade SL och SJ?
Det som gör mig mest äcklad, är att någon smittohärd till varelse har kravlat runt och sett barnstolen, och ändå bara fortsatt. Sen att inte veta vem det var, har jag lett mot människan när den inte ens är värdig att stå och sniffa när jag utfört mina behov?
Det känns lite tomt nu, och att gå förbi stackarn gör bara ännu mer ont - både i plånboken och hjärtat. Eftersom jag inte har råd att laga gamlingen, och eftersom jag vet att det aldrig kommer bli av att vi tar oss någonstans där de har större skivor av plexi eller plywood, och eftersom jag vet att jag inte orkar bära sådant själv, så kommer den bara stå där med sitt gapande hål, och det känns jättejobbigt. Jag vill inte sälja den heller, eftersom den är så gammal och söt.
Min kära lilla första bil.
Jag gick ned för att titta själv, och hujeda mig. Ena passagerarsidans fönster, det bakom förardörren, var helt krossad. Förardörren var lite öppen, och Ploppsens bilbarnstol låg huller om buller och det var glassplitter och glasbitar över hela baksätet. Jag öppnade förardörren, bara för att se att någon har knackat sönder all plast under ratten, och det ligger plastbitar överallt. Själva smutsmattan på golvet verkar de också ha lekt med, eller legat och ålat på, för den var inkorvad längst in.
Och jag blir så ledsen. På riktigt, jag blir jätteledsen. Någon äcklig människa som inte har förstånd nog att låta andra människors grejer vara ifred, har suttit och varit äcklig med min bils ratt och säten, och fönstret. Och när man står och tittar på den misshandlade bilen så är det som att stå och titta på en misshandlad bebis. Okejdå, inte så drastiskt, men det skär fortfarande i hjärtat.
Den kära lilla bilen skulle ju jag köra med i sommar, och jag skulle flyga fram på vägarna med en skräckslagen karlakarl i passagerarsätet. Jag skulle köra min första runda med körkortet i den, och den kändes så perfekt just eftersom den är old school. Och trösten att veta att bilen faktiskt fanns där för en, och att den liksom tålmodigt väntade ut vintern tillsammans med en, usch, vad jobbigt det är.
Det känns som att personen som krossade rutan, krossade motivationen att skaffa det förbannade körkortet. Vi har ju inte direkt råd med någon ny, spejsad bil, utan det kommer ju bli en old school-bil igen. Och då kommer den säkert bli misshandlad. Så varför inte hålla sig till det älskade SL och SJ?
Det som gör mig mest äcklad, är att någon smittohärd till varelse har kravlat runt och sett barnstolen, och ändå bara fortsatt. Sen att inte veta vem det var, har jag lett mot människan när den inte ens är värdig att stå och sniffa när jag utfört mina behov?
Det känns lite tomt nu, och att gå förbi stackarn gör bara ännu mer ont - både i plånboken och hjärtat. Eftersom jag inte har råd att laga gamlingen, och eftersom jag vet att det aldrig kommer bli av att vi tar oss någonstans där de har större skivor av plexi eller plywood, och eftersom jag vet att jag inte orkar bära sådant själv, så kommer den bara stå där med sitt gapande hål, och det känns jättejobbigt. Jag vill inte sälja den heller, eftersom den är så gammal och söt.
Min kära lilla första bil.
Kommentarer
Trackback
