...
Världens mest påfrestande dag. Vid gudars skymning vad jag hade förlorat förståndet om varje dag varit såhär. Det enda jag vill göra nu är att lägga mig i något ljudisolerat rum och bara störttjura. Jag visste att det inte alltid skulle vara sunshine att vara mamma, men det här hade jag aldrig ens fantiserat om.
Ingenting hjälper, jag försökte sitta och leka med honom, det slutade med att han kastade leksakerna på mig och började skrika när det inte gick som han ville.
Jag försökte gå ut med honom, men det slutade med att han la sig på marken och störtskrek, och när han då fick sätta sig i vagnen så passade inte det heller, utan han ställde sig upp innan jag lyckades spänna fast honom och vrålskrek samtidigt som han varvade med "AAAJ AAAAAAJ".
Sen tänkte jag låta honom stå och diska medans jag gjorde iordning lunchen, men det slutade ju med att han blev skitsur och började skrika när han inte fick klicka på och av kaffebryggaren och lampan, samt pilla i kattmaten.
Under lunchen så var det nääääära att han blev arg igen, så han fick gå och lägga sig efter lunchen för sin dagliga nap. Det varade ju verkligen, eftersom han vrålskrek så fort karln åkt till jobbet igen, och alltså fick han komma upp igen när jag insåg att han inte kommer somna.
Då och då kom jag med satsumas och liksom, försökte få honom på bra humör med det, men det varade ju inte speciellt länge.
Jag försökte med keyboarden, dammsugaren (han åker efter på sin bil och rejsar i vanliga fall), bilar, böcker, katten, kastruller, nappar, filtar, myspys, superbus och så vidare. Ingenting var tydligen kul.
När han återigen skulle ta sin tupplur efter att ha skrikit när han inte fick riva ned affischerna från väggarna, så totalvägrar han igen och där är vi nu.
Okej.
Hmm. Nu varvar han att vrålskrika med att prata, och jag har ingen aning om vad jag ska försöka mig på härnäst. Det kommer ju bara bli samma runda igen? Jag känner mig så otroligt ensam och trött att det är galet. Han skriker ju inte försiktigt heller, utan det är vansinnga vredesvrål. Men men, det är väl bara att fortsätta köra på.
Och idag är det möte med dagis, och om Plipp är på det här humöret och inte har sovit innan dess... Åh, vid gudars skymning vad jag hoppas att han samlar sig när han får syn på sin far.
Åh, gud, vad jag saknar att bo i hemhålan när det är såhär. Yeey, bita ihop och hoppas på att han är sig själv imorgon, yeey. Så nu är det bara återgå till att försöka.
Ingenting hjälper, jag försökte sitta och leka med honom, det slutade med att han kastade leksakerna på mig och började skrika när det inte gick som han ville.
Jag försökte gå ut med honom, men det slutade med att han la sig på marken och störtskrek, och när han då fick sätta sig i vagnen så passade inte det heller, utan han ställde sig upp innan jag lyckades spänna fast honom och vrålskrek samtidigt som han varvade med "AAAJ AAAAAAJ".
Sen tänkte jag låta honom stå och diska medans jag gjorde iordning lunchen, men det slutade ju med att han blev skitsur och började skrika när han inte fick klicka på och av kaffebryggaren och lampan, samt pilla i kattmaten.
Under lunchen så var det nääääära att han blev arg igen, så han fick gå och lägga sig efter lunchen för sin dagliga nap. Det varade ju verkligen, eftersom han vrålskrek så fort karln åkt till jobbet igen, och alltså fick han komma upp igen när jag insåg att han inte kommer somna.
Då och då kom jag med satsumas och liksom, försökte få honom på bra humör med det, men det varade ju inte speciellt länge.
Jag försökte med keyboarden, dammsugaren (han åker efter på sin bil och rejsar i vanliga fall), bilar, böcker, katten, kastruller, nappar, filtar, myspys, superbus och så vidare. Ingenting var tydligen kul.
När han återigen skulle ta sin tupplur efter att ha skrikit när han inte fick riva ned affischerna från väggarna, så totalvägrar han igen och där är vi nu.
Okej.
Hmm. Nu varvar han att vrålskrika med att prata, och jag har ingen aning om vad jag ska försöka mig på härnäst. Det kommer ju bara bli samma runda igen? Jag känner mig så otroligt ensam och trött att det är galet. Han skriker ju inte försiktigt heller, utan det är vansinnga vredesvrål. Men men, det är väl bara att fortsätta köra på.
Och idag är det möte med dagis, och om Plipp är på det här humöret och inte har sovit innan dess... Åh, vid gudars skymning vad jag hoppas att han samlar sig när han får syn på sin far.
Åh, gud, vad jag saknar att bo i hemhålan när det är såhär. Yeey, bita ihop och hoppas på att han är sig själv imorgon, yeey. Så nu är det bara återgå till att försöka.
Kommentarer
Trackback
