Förresten, så...
... den här Norge-grejen. Galet. Och jag är förvånansvärt känslig. Kan ju i och för sig bero på att jag typ, näääästan (observera bara nästan) satte igång och störttjurade när jag och Plopps hade myskväll och tittade på Lejonkungen, och Mufasa bestämmer sig för att kola. Men jag höll igen och myste ihop mig med Plopps och förklarade bara att Simba var lite ledsen. (Sen när Mufasa väl visar sig uppe i molnen så utbrast Plopps skitglatt "PAPPA!") hahaha. Och när de visar upp sin bebis i slutet, så blev Plopps lika glad igen och satt och pratade bebisar en bra stund, åhåhå.
Men! Tillbaka till Norge, nej, jag tänker inte sitta och beklaga mig över hur fasansfullt det var och blablabla. (Ja, jag ville börja gråta igen när jag såg nyheterna) Snarare att, som mina tankebanor gick i alla fall, varför sitta och beklaga sig och kanske till och med vara drastisk och lägga en norsk flagga på sin facebook-bild, berätta hur man tänker på offrens anhöriga och sen dra en fylla på kvällen och glömma bort allting tills det är 1 års-dagen? Det känns så... meningslöst på något sätt. Jag menar, den som inte tycker att det hela är sorgligt och ger en tanke åt Norge, det... det finns väl knappt någon sån? Måste man bevisa för alla att man faktiskt sörjer med dem? Det känns som att, man gör sånt för sin egen skull. Man blir ledsen, och utmärker det liksom, eftersom man vill visa hur ledsen _man_ är. (Och innan någon kommer och gnäller, ja, jag tycker också synd om dem + anhöriga och hela Norge och så vidare.)
Hade man varit på plats, varit en människa som kunde hjälpa till liksom, det om något hade varit tillfredsställande för egot. Förstå mig rätt där nu också, att bara pipa av sig på facebook känns som en fis i rymden och huvudet hade fortfarande snurrat. Däremot, om man hade varit på plats, kunnat hjälpa/trösta/ta hand om och så vidare, så hade man mått så bra av att veta att man faktiskt gör något för att någon annan ska må bra. Samma sak om de lidit av superblodbrist, gissa vem som hade stått längst fram med ett skärp runt armen, klappat lite och skrikit "redo!"? Haha.
Sen snurrade det runt ett tag till, jag menar, jag har inte gnällt av mig, och jag var inte på plats, tills jag kom på: aha! Nu! Det var som om en lightbulb glimmade till (förresten, herregud vad himlen glittrade igår av sjukt många blixtrar! Oh my, man hörde ingenting, men vad skräckfascinerande det var att se, även om jag var fullt övertygad då och då om att världarnas krig var på ingång) och det bara: wow. Och nej, jag tänker inte avslöja min nyvunna övertygelse, för då kommer jag att bli klappad på huvudet och mötas av animéögon. Det är min hemlis, och bara min, och jag behöver suga på den ett tag till innan I go public.
C sa en gång att jag är en söt människa som alltid vill hjälpa, även om det är mission impossible. Jag trodde henne inte då (ja, pga många anledningar) och jag vet inte om jag riktigt tror henne än. Men tittar man in i den tunneln så ser den lite ljusare ut till skillnad från de andra. Så, man kan säga att Norge gav mig ett mentalt lyft (eller en bitchslap om man hellre vill), och även om jag kommer bli kallad töntig och whatsoever; när man lyfter på locket så ser man vad det är som är viktigt, och att magen kanske inte alls bara gaggar där under fettvävnaden.
Och jag har helt sjukt ont i magen när jag tänker på F, och jag har inga nummer till någon som ens kan tänkas ha hennes nummer. Förbannade förra mobil att försvinna! Lite roligare saker också, vi var hem till R idag :D Plopps fick massor av kakor, glass och till och med egna akvarellpennor och papper, och de gillade varandra på stört, haha :D Och det var så kul när Plopps hörde R's son C (eller K, jag vet inte hur han stavar :( ) prata ute i köket, och då tittade han på mig och utbrast (igen) "pappa? pappa!". Han sprang dit, och istället för att hitta sin pappa så hittade han en nyvaken tonåring, haha. Så jag antar att C/K och Plopps pappa har liknande röster i Topspops värld, haha. (Herregud, vilket långt inlägg. Menmen, så ofta händer det ju inte :O)
Men! Tillbaka till Norge, nej, jag tänker inte sitta och beklaga mig över hur fasansfullt det var och blablabla. (Ja, jag ville börja gråta igen när jag såg nyheterna) Snarare att, som mina tankebanor gick i alla fall, varför sitta och beklaga sig och kanske till och med vara drastisk och lägga en norsk flagga på sin facebook-bild, berätta hur man tänker på offrens anhöriga och sen dra en fylla på kvällen och glömma bort allting tills det är 1 års-dagen? Det känns så... meningslöst på något sätt. Jag menar, den som inte tycker att det hela är sorgligt och ger en tanke åt Norge, det... det finns väl knappt någon sån? Måste man bevisa för alla att man faktiskt sörjer med dem? Det känns som att, man gör sånt för sin egen skull. Man blir ledsen, och utmärker det liksom, eftersom man vill visa hur ledsen _man_ är. (Och innan någon kommer och gnäller, ja, jag tycker också synd om dem + anhöriga och hela Norge och så vidare.)
Hade man varit på plats, varit en människa som kunde hjälpa till liksom, det om något hade varit tillfredsställande för egot. Förstå mig rätt där nu också, att bara pipa av sig på facebook känns som en fis i rymden och huvudet hade fortfarande snurrat. Däremot, om man hade varit på plats, kunnat hjälpa/trösta/ta hand om och så vidare, så hade man mått så bra av att veta att man faktiskt gör något för att någon annan ska må bra. Samma sak om de lidit av superblodbrist, gissa vem som hade stått längst fram med ett skärp runt armen, klappat lite och skrikit "redo!"? Haha.
Sen snurrade det runt ett tag till, jag menar, jag har inte gnällt av mig, och jag var inte på plats, tills jag kom på: aha! Nu! Det var som om en lightbulb glimmade till (förresten, herregud vad himlen glittrade igår av sjukt många blixtrar! Oh my, man hörde ingenting, men vad skräckfascinerande det var att se, även om jag var fullt övertygad då och då om att världarnas krig var på ingång) och det bara: wow. Och nej, jag tänker inte avslöja min nyvunna övertygelse, för då kommer jag att bli klappad på huvudet och mötas av animéögon. Det är min hemlis, och bara min, och jag behöver suga på den ett tag till innan I go public.
C sa en gång att jag är en söt människa som alltid vill hjälpa, även om det är mission impossible. Jag trodde henne inte då (ja, pga många anledningar) och jag vet inte om jag riktigt tror henne än. Men tittar man in i den tunneln så ser den lite ljusare ut till skillnad från de andra. Så, man kan säga att Norge gav mig ett mentalt lyft (eller en bitchslap om man hellre vill), och även om jag kommer bli kallad töntig och whatsoever; när man lyfter på locket så ser man vad det är som är viktigt, och att magen kanske inte alls bara gaggar där under fettvävnaden.
Och jag har helt sjukt ont i magen när jag tänker på F, och jag har inga nummer till någon som ens kan tänkas ha hennes nummer. Förbannade förra mobil att försvinna! Lite roligare saker också, vi var hem till R idag :D Plopps fick massor av kakor, glass och till och med egna akvarellpennor och papper, och de gillade varandra på stört, haha :D Och det var så kul när Plopps hörde R's son C (eller K, jag vet inte hur han stavar :( ) prata ute i köket, och då tittade han på mig och utbrast (igen) "pappa? pappa!". Han sprang dit, och istället för att hitta sin pappa så hittade han en nyvaken tonåring, haha. Så jag antar att C/K och Plopps pappa har liknande röster i Topspops värld, haha. (Herregud, vilket långt inlägg. Menmen, så ofta händer det ju inte :O)
Min finaste, finaste kille som stolt sitter i den numera fungerande bilen. Yeeey!
Kommentarer
Trackback
