Cocytos

Nanana. Jag tänkte bara vara lite sådär överdrivet djup och lalla på i ett inlägg här. Jag stod häromdagen i köket, Plippisen sov och jag kände bara att jag ville sjunka ned genom golvet och glömma, glömma. Det var så mycket bilder, ord och vidrigheter som bara tvingade sig på när jag ändå var ensam och inte hade något att göra. Alla svek, alla situationer som alltid blivit så fel, alla osynliga tårar som ingen brydde eller bryr sig om. Alla de gånger jag önskat att det var jag som stod eller satt där, eller ens som stod i vägen.

Och nu stod jag där liksom. I köket, ensam och med bara en massa utmaningar och virriga tankegångar. Min lilla sovande ängel i rummet bredvid, och en invasion av blomflugor vid mig. Misslyckade hål i väggen, misslyckade målningar och misslyckade dukar, ingenting som jag kommer någonvart med. Så mycket jag har gjort fel, och så mycket andra har gjort fel. Och när jag var som längst ned i mitt tycka-synd-om-sig-själv-träsk så tittade jag ut genom fönstret.

Och allting kommer bli bra. Allt måste bli bra, en vacker dag kommer allting lösa sig, allt kommer att bli bra. Det skulle inte vara såhär mycket lidande om inte belöningen i slutet hade varit så stor. En vacker dag kommer det vara jag som står där, jag får inte ge upp bara. Allting kommer att bli perfekt, förr eller senare, med eller utan mörka stigar man lär sig ta sig igenom.

Att en regnbåge kan dyka upp och lyfta upp så mycket positiva tankar. Precis när man behövde det som mest.



Och nu ska jag och Plippis ned i tvättstugan, yeheeey!