Cocytos

Oh yes. Nu har Plippis somnat, och karln är och repar med bandet. Soo, what to do, what to do...? Videon i föregående inlägg blev för övrigt helt fel, det var menat att bli whorehouse blues med motörhead. Men men, man kan ju inte vara bäst på allt, haha. Jag satt igår (tror jag det var) och rotade igenom gamla bilder på Plippis och mig, och hittade maaaaaassor av magbilder. Och jag tror det snart är time för den där kvinnliga förbannelsen, för bilderna kombinerat med alla mina läskiga hjärnspöken och jobbiga pågående grejer fick mig att sitta för mig själv och gråta medans jag tittade på dem. Läskigt huh? Uff, helt klart ansträngande när man har sina svaga stunder och plötsligt bitchslapas av en maglängtan och saftig avundsjuka på alla andra nöjda och bortskämda mammor.

Glad och nöjd bara några månader med sötaste linnet från MQ.

Nä, usch, vad bitter man kan vara ibland. Men det är väl sånt som händer. Visst att man ibland ångrar att man inte väntade, men jag visste ändå på något sätt att det var rätt att behålla det som blev älskade Plipp. Och jag fick ju ändå uppleva det, plus känna mig lite speciell som tillhörde de där 50 pers (5-6 per år på det sjukhuset jag var på) per år som får havandeskapsförgiftning och eklampsi. Men, jag hade gärna varit den där mysiga mamman med stöttande man och alla preps ready to go. Och igen, men, de har det nog inte lika prima som oss nu :)


Mysmage i oktober.

November.

Ganska rolig skillnad på en månad! Synd egentligen att jag inte tog fler bilder. Jag kände inte att jag hade någon att visa, alla såg mig ju ändå i verkligheten. Och Familjeliv kändes inte helt rätt det heller. Men nu när det är så länge sedan så är det ju ganska schysst flashbackkänsla över dem. Och bristningarna kom inte förrän det var ungefär 2 veckor to go, lagom sur jag blev. Haha, jag trodde jag var en av de magiska människorna som inte fick sånt. Eller tigermagen efteråt. Som fortfarande är kvar... Haha, jag tror alla som varit gravida vet hur charmerande det är att stå på alla fyra med en sådan floppetiflopp hängandes från sig själv :D Men men "jag är ju ung så det drar ihop sig snabbt". Jag tänker inte på den så fruktansvärt ofta, så den stör mig inte på det sättet. Men usch vilken chock jag fick när vi var ute och gick, och ett löv åker ned i min tröja från uppevägen. Jag får panik och tror att det är en insekt och drar upp tröjan medans jag skriker hysteriskt och ser hur jag själv vispar runt den där trevliga degmassan i fullt dagsljus med en förvånad karl som står och stirrar på mig. Som sagt, jag lyckas alltid!