Cocytos

Haha, jag försökte mig på hallongråttor i lördags, men lyckades jag? Nooooo. Lät man dem bara vara blev det mycket lyckat. Vilket märktes imorse, då bristen på snus lyckades få mig att hitta kakburken. Nu är det väl en fem-sex kvar, hmhm. Fylld av skuld och dåligt samvete över att ha ätit dem nu när det är sommar och beachbitch som gäller (plus läskiga hjärnspöken) så fick jag för mig att jag kunde promenera runt på stan med Plippis. Svettig och snorig tog jag mig från en zoobutik till nästa (vilka ligger på varsin sida av stan i princip), och medans jag stånkar fram och samtidigt är ganska nöjd över att jag hittade små genvägar tar jag mig upp för en efterblivet brant backe. Naturligtvis spanar jag in genom butiksfönster och gottar mig i en (som jag sen upptäckte -.-) nedlagd garnaffär, för att sedan vända på huvudet och få en smärre chock. En av min karls tatueringar ligger på golvet, och i mitt svettiga attempt att ta mig uppför backen blir jag ytterst förvirrad och ställer mig och flåsar en bit ifrån och undrar vad det egentligen var som hände. Then klick. Aaaah, stadens innercirkel, precis som i hemstan fast snäppet värre, oookej. Jaja. Jag bestämde mig då direkt efter min lilla svartsjukeattack att promenera ännu längre, bara för att kanske tappa ett kilo eller två och bli snäppet mer nöjd och självsäker. Usch. Hemskt var det, men ingenting som förvånansvärt nog stannade kvar speciellt länge på hornhinnan. Kanske var det promenaden, eller kanske var det allt förbannade snorande som gjorde att jag inte kunde fokusera på sådana egentligen triviala saker. Jag började till och med fundera på att laga finfin mat tills idag, kanske köpa något vackert mumsigt från finska butiken, eller kanske till och med skämma bort karln med snask tills ikväll. Kanske osäkerhet, eller kanske bara nöjd med att jag lyckades bli the catch. Kanske ;)

Äventyret slutade dock med 3kg hundmat, en loka, två nappar och en snusdosa. I ett svagt ögonblick stod vi och väntade på bussen, och Plippis ser hur en annan mamma ger sitt barn brödbitar. Han slänger ut handen och vrålar "TACK TACK" upprepat antal gånger. Mamman tittar bara, och jag sitter där, tomhänt och känner mig askass som inte har en påse bröd under vagnen jämt och ständigt. Haha. Men men, vi hade ju trots allt maaaaassor av bananer hemma ;) Nej, fy tusan. Nu får det räcka med självömkan och egoism vid datorn, dags att ta oss ut igen. Om det inte blåser för mycket, då tror jag nog att vi bara sätter oss på balkongen och fixar med alla grönsaker.