Gråttant, jappjapp
Topsplopps fick ju åka hem från dagis nästan direkt igår, eftersom han var dålig med feber. Så vi bäddade ned oss i soffan och tittade på första Landet för länge sedan, yeeeey! Hahaha, vad sött ritat det var då, men jag uppskattade den lika mycket nu som när jag var liten. Sen tror jag att mitt mammahjärta gjorde ont eftersom det var helt hjärtskärande att se den lilla pojken så sjuk, och självklart så höll jag ju på att börja gråta när Littlefoots mamma dör, hahaha. Sen kom jag på vad jag höll på med, och lyckades hålla mig själv respektabel.
Sen slocknade tipstops, och han liksom låg över mig så att jag ändå inte hade hjärta att ta mig därifrån. "Så... Vad ska jag göra nu då? Jaaaa.... Jag kan titta på Hachiko, eftersom karln ändå inte vill titta på sånt med mig. Superbra idé, söt hund."
Och vad jag tjurade. Alltså, inte så att jag satt och hulkade och var hysterisk, utan det var mer som när någon får reda på något sorgligt och börjar gråta de första sekunderna innan de skriker ut sin smärta. Så, typ. Och hela tiden kom jag på mig själv, med, shit vilken tönt som sitter och tjurar till en film om en hund som sitter där och väntar på sin husse efter att han har dött, i ett helt decennium. Okejdå, det är ganska hjärtekrossande. Så jag lät mig hållas, och Tops sov ju ändå. Sen efter att ha gråtit ur mig och tyckt synd om både hunden, barnet och mig själv, så samlade jag mig och sminkade över rudolfnäsan och var i toppform tills karln kom hem. (Och kom på att jag också vill ha en akita.)
Hahaha. Jag har fortfarande inte erkänt för honom, så han kommer mobba livet ur mig när han läser detta, hahahah. Är jag ensam så kan jag sitta och gråta till filmer, men är någon med så håller man sig ball :O Typ som när vi tittade på Dear Zachary, och karln anade att jag var gråtfärdig. Ett ballt "NEJ", även om tårarna började komma ut ur näsan istället. (Och till mitt försvar, titta på den själva och håll er. Det är svårt :O)
Barnet och mammahjärtat mår dock bättre idag. Inte alls samma halvdöda tillvaro, utan mycket bättre. Sjukt skönt. Så idag ska vi försöka få i oss lite frisk luft, och så ska jag fortsätta suga i mig allt beröm jag fått av folk eftersom jag roade mig helt med Plopps när han var ledig och fick sitta och superstressa ihop tre arbeten dagen efter då jag försummat dem för att kunna härja med Tops. Uppburrade fjädrar, YES!
Och så tänkte jag att det är ett steg närmare the gooooal att kunna erkänna sånt offentligt, fast... nu försöker jag nog bara komma med bortförklaringar. Så. Haha.
Sen slocknade tipstops, och han liksom låg över mig så att jag ändå inte hade hjärta att ta mig därifrån. "Så... Vad ska jag göra nu då? Jaaaa.... Jag kan titta på Hachiko, eftersom karln ändå inte vill titta på sånt med mig. Superbra idé, söt hund."
Och vad jag tjurade. Alltså, inte så att jag satt och hulkade och var hysterisk, utan det var mer som när någon får reda på något sorgligt och börjar gråta de första sekunderna innan de skriker ut sin smärta. Så, typ. Och hela tiden kom jag på mig själv, med, shit vilken tönt som sitter och tjurar till en film om en hund som sitter där och väntar på sin husse efter att han har dött, i ett helt decennium. Okejdå, det är ganska hjärtekrossande. Så jag lät mig hållas, och Tops sov ju ändå. Sen efter att ha gråtit ur mig och tyckt synd om både hunden, barnet och mig själv, så samlade jag mig och sminkade över rudolfnäsan och var i toppform tills karln kom hem. (Och kom på att jag också vill ha en akita.)
Hahaha. Jag har fortfarande inte erkänt för honom, så han kommer mobba livet ur mig när han läser detta, hahahah. Är jag ensam så kan jag sitta och gråta till filmer, men är någon med så håller man sig ball :O Typ som när vi tittade på Dear Zachary, och karln anade att jag var gråtfärdig. Ett ballt "NEJ", även om tårarna började komma ut ur näsan istället. (Och till mitt försvar, titta på den själva och håll er. Det är svårt :O)
Barnet och mammahjärtat mår dock bättre idag. Inte alls samma halvdöda tillvaro, utan mycket bättre. Sjukt skönt. Så idag ska vi försöka få i oss lite frisk luft, och så ska jag fortsätta suga i mig allt beröm jag fått av folk eftersom jag roade mig helt med Plopps när han var ledig och fick sitta och superstressa ihop tre arbeten dagen efter då jag försummat dem för att kunna härja med Tops. Uppburrade fjädrar, YES!
Och så tänkte jag att det är ett steg närmare the gooooal att kunna erkänna sånt offentligt, fast... nu försöker jag nog bara komma med bortförklaringar. Så. Haha.
Kommentarer
Trackback
