Världens bästa mysbarn!
Oh my, jag känner mig stolt som en... påfågel eller något, när Plopps får beröm från dagis. Vi har varit där i några dagar nu, och innan första dagen var jag så nervös att jag knappt kunde sova och kände mig alldeles uppgiven, och vilken prestationsångest man hade!
Men, så går det bättre och bättre. Eller, ja, det gick ju bra första dagen också. Och andra. Och tredje. Och han somnade till och med där när det var dags för lunchnapen! Jag var helt chockad när jag kom för att hämta honom, han sov fortfarande, och han hade inte kämpat eller något, utan bara lagt sig där och typ "Jahapp, här ska jag sova", sen med filten mot ansiktet och stensomnat.
Idag hade han varit alldeles harmonisk, och suttit med V och bara skrattat alldeles superhjärtligt hela tiden när de lekte med en bilbana. Och ätit massor, och när vi skulle gå därifrån så blev han skitarg förstås. En av fröknarna berömde också hans självkänsla, och att det var superbra att han är så trygg i sig själv och inte verkar ängslig eller något alls. Wow!
Han hade tydligen smugglat med sig en av mina ringar, som han fick låna igår och springa runt och vara tjusig med, och gömt den i sin byxficka imorse och sen tagit fram den när de skulle byta blöja och börjat prata om den. Stackars fröken hade "ojsan ojsan, den kanske du inte ska ha :O". Det var inte lite förvånad jag blev när jag såg att den låg i hans korg när jag kom dit, haha.
Och de ensamma stunderna jag har fått om dagarna, oh my. Och vilken skillnad det är bara efter några dagar! Jag orkar sitta och leka med honom ända fram tills läggdags, utan att känna mig helt död efter en hel dags underhållning som när han var hemma. Nu har jag kunnat mysa runt, promenera så att jag känner mig superfräsch och inte bara stillasittande och på gränsen att börja mögla. Det är så sjukt mysigt vad allt är mysigt!
Och på söndag så fyller ju Plipploppstjärnan 2 år. Hela 2 år! Oh my, stora, starka killen. Så vi ska fira med kalas imorgon redan, så kommer det lite besökare och jag ska ge mig på att göra en drömmarnas trädgård-tårta. Om jag lyckas eller inte får vi väl se :O
Så som den hönsmamma jag är, så burrar jag upp alla fjädrar och sitta bara med mina slumrande hönsögon och tittar förnöjt på allt nytt, blir dubbelt så tjock och nästan avlider av mysighet.
Men, så går det bättre och bättre. Eller, ja, det gick ju bra första dagen också. Och andra. Och tredje. Och han somnade till och med där när det var dags för lunchnapen! Jag var helt chockad när jag kom för att hämta honom, han sov fortfarande, och han hade inte kämpat eller något, utan bara lagt sig där och typ "Jahapp, här ska jag sova", sen med filten mot ansiktet och stensomnat.
Idag hade han varit alldeles harmonisk, och suttit med V och bara skrattat alldeles superhjärtligt hela tiden när de lekte med en bilbana. Och ätit massor, och när vi skulle gå därifrån så blev han skitarg förstås. En av fröknarna berömde också hans självkänsla, och att det var superbra att han är så trygg i sig själv och inte verkar ängslig eller något alls. Wow!
Han hade tydligen smugglat med sig en av mina ringar, som han fick låna igår och springa runt och vara tjusig med, och gömt den i sin byxficka imorse och sen tagit fram den när de skulle byta blöja och börjat prata om den. Stackars fröken hade "ojsan ojsan, den kanske du inte ska ha :O". Det var inte lite förvånad jag blev när jag såg att den låg i hans korg när jag kom dit, haha.
Och de ensamma stunderna jag har fått om dagarna, oh my. Och vilken skillnad det är bara efter några dagar! Jag orkar sitta och leka med honom ända fram tills läggdags, utan att känna mig helt död efter en hel dags underhållning som när han var hemma. Nu har jag kunnat mysa runt, promenera så att jag känner mig superfräsch och inte bara stillasittande och på gränsen att börja mögla. Det är så sjukt mysigt vad allt är mysigt!
Och på söndag så fyller ju Plipploppstjärnan 2 år. Hela 2 år! Oh my, stora, starka killen. Så vi ska fira med kalas imorgon redan, så kommer det lite besökare och jag ska ge mig på att göra en drömmarnas trädgård-tårta. Om jag lyckas eller inte får vi väl se :O
Så som den hönsmamma jag är, så burrar jag upp alla fjädrar och sitta bara med mina slumrande hönsögon och tittar förnöjt på allt nytt, blir dubbelt så tjock och nästan avlider av mysighet.
Kommentarer
Trackback
