...


...


...

Emokiddeluxe

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt

här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...

Jaja. Men vad gör man inte. Jag saknar min gitarr när det är såhär. Den är så mysig att bara sitta och låtsas att man kan plinka med liksom. Men men.

Jag och E ska åka ut i skogen nästnästa helg när Plippsis ska till sin far igen. Där ska vi sitta framför elden och käka torkat kött, och hon lovade att ta med en flaska vodka. Det låter som en ypperlig idé. Men nu ska jag fortsätta insupa alla dessa mysiga Winnerbäcklåtar. Och Thåström, förstås.


...

Hemska tider, indeed.

Grön/blå/svart.

Och mina skakningar är värre nu. Jag tror det har med stress att göra, måste ju spela någon sorts roll i det hela. Men nu är det verkligen parkinson deluxe. Till och med min yngsta syster reagerade, tittade på mig och viskade frågande varför jag var så skakig. Jag skrattade bara och sa att det gör jag jämt, men så tittade jag och såg att det var värre.

Så, där har jag ännu en sak att hetsa upp mig över. Hurra!

Och jag har tre major skolarbeten som ska in. Idag. Och jag kan inte göra annat än bara stirra, lyssna på underbar musik och fastna i min egen värld.

För jag känner ju inte. Det är jag som är jag, och baske mig heller att jag kan lägga mig i fosterställning och bara få skrika ur mig. Nej, stå upp och håll ut.

Stå upp och håll ut.

Angst

Okej, efter en hel helgs omedvetande så är det naturligt med lite söndagsangst. Men jag är inte van med det, eftersom det var ett tag sedan. Men herregud så efterbliven jag är! Det är heeeeelt amazing vad retarded man blir. Helt amazing. Och det är liksom inte okej, inte okej alls, haha.

Min syster som var med och härjade satt imorse vid köksbordet och bara stirrade och sa tomt ut i luften "du får inte komma och hälsa på något mer nu på ett tag. Blev ju värsta kaoshelgen, herregud, jag förstår det knappt". Hahahaha.

Och det var kaos. Vi for runt som galningar runt hela landsbygden, ut på vägarna, in i skogen, ut i ingenstans där det fanns fjälliga människor som satte skräck i oss båda två, bara för att vakna upp i halvkoma dagen efter och fortsätta down chaos road. Jag blev till och med lite stolt när M berättade att hon blivit orolig för att jag inte skulle orka med, men sen hade hon kommit på sig själv och sagt till den andra M att "Men hon blir ju fan aldrig bakis. Hon är ju alltid pepp och hänger glatt på" och därefter slutat oroa sig. Charmigt. Jag vet att S gnällde på mig en gång också och sa dagen efter att jag var "oförskämt pigg". Men men, det är ju alltid bra med någon sorts egenskap.

Idag var dock samlingens dag, självklart. Och därmed kom ju också "shit". So, jag håller med min syster. "Detta är den värsta ångesten jag haft på länge, jag känner mig som 15 igen".

...

Varmt kaffe, nästan-nybakad-chokladruta, och en himlans massa disk. Men men! Stackars Phillerill fick feber på dagis idag, så jag fick åka iväg och plocka honom tidigare. Men men, han har varit så halvdöd kraken, så han har sovit ända sen dess, så nog har jag hunnit pilla lite med skolarbetena ändå.

Seeen... ja. Det finns väl inte så mycket mer att tillägga. Jo! Jag fick hem crazyasskrämer från thailand nu också, som jag tänker smörja ansiktet med varje kväll. Om det blir prima eller kaos återstår ju att se, haha. De luktar i alla fall som instängd gamling, så något magiskt måste de nog göra.


RSS 2.0