Cocytos

Emokiddeluxe

Hemska tider, indeed.

Grön/blå/svart.

Och mina skakningar är värre nu. Jag tror det har med stress att göra, måste ju spela någon sorts roll i det hela. Men nu är det verkligen parkinson deluxe. Till och med min yngsta syster reagerade, tittade på mig och viskade frågande varför jag var så skakig. Jag skrattade bara och sa att det gör jag jämt, men så tittade jag och såg att det var värre.

Så, där har jag ännu en sak att hetsa upp mig över. Hurra!

Och jag har tre major skolarbeten som ska in. Idag. Och jag kan inte göra annat än bara stirra, lyssna på underbar musik och fastna i min egen värld.

För jag känner ju inte. Det är jag som är jag, och baske mig heller att jag kan lägga mig i fosterställning och bara få skrika ur mig. Nej, stå upp och håll ut.

Stå upp och håll ut.

Okej, efter en hel helgs omedvetande så är det naturligt med lite söndagsangst. Men jag är inte van med det, eftersom det var ett tag sedan. Men herregud så efterbliven jag är! Det är heeeeelt amazing vad retarded man blir. Helt amazing. Och det är liksom inte okej, inte okej alls, haha.

Min syster som var med och härjade satt imorse vid köksbordet och bara stirrade och sa tomt ut i luften "du får inte komma och hälsa på något mer nu på ett tag. Blev ju värsta kaoshelgen, herregud, jag förstår det knappt". Hahahaha.

Och det var kaos. Vi for runt som galningar runt hela landsbygden, ut på vägarna, in i skogen, ut i ingenstans där det fanns fjälliga människor som satte skräck i oss båda två, bara för att vakna upp i halvkoma dagen efter och fortsätta down chaos road. Jag blev till och med lite stolt när M berättade att hon blivit orolig för att jag inte skulle orka med, men sen hade hon kommit på sig själv och sagt till den andra M att "Men hon blir ju fan aldrig bakis. Hon är ju alltid pepp och hänger glatt på" och därefter slutat oroa sig. Charmigt. Jag vet att S gnällde på mig en gång också och sa dagen efter att jag var "oförskämt pigg". Men men, det är ju alltid bra med någon sorts egenskap.

Idag var dock samlingens dag, självklart. Och därmed kom ju också "shit". So, jag håller med min syster. "Detta är den värsta ångesten jag haft på länge, jag känner mig som 15 igen".

Varmt kaffe, nästan-nybakad-chokladruta, och en himlans massa disk. Men men! Stackars Phillerill fick feber på dagis idag, så jag fick åka iväg och plocka honom tidigare. Men men, han har varit så halvdöd kraken, så han har sovit ända sen dess, så nog har jag hunnit pilla lite med skolarbetena ändå.

Seeen... ja. Det finns väl inte så mycket mer att tillägga. Jo! Jag fick hem crazyasskrämer från thailand nu också, som jag tänker smörja ansiktet med varje kväll. Om det blir prima eller kaos återstår ju att se, haha. De luktar i alla fall som instängd gamling, så något magiskt måste de nog göra.

OH MY GUUUUUUUUD, AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!


AAAAAAAAHHH!!!!

Jag är så glad, herreguuuuuuuuuuuud!


Massa presenter, NU NU NU NU NU, BUMS!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH!!!!!

Jag tänkte gnälla lite här. Men sen ångrade jag mig. Jag sätter antagligen bara käppar i mina egna hjul om jag sitter och gnäller på en öppen blogg liksom. Det känns bara som att det inte är så mycket begärt, det är ju bara... inte så mycket. Jag vill så gärna också vara en sån, och jag orkar inte hålla på och låtsas. Men ingen kommer ju med stöd, så antagligen är min reaktion fel. Jag får stå och svaja på egen hand, som vanligt.

... den här Norge-grejen. Galet. Och jag är förvånansvärt känslig. Kan ju i och för sig bero på att jag typ, näääästan (observera bara nästan) satte igång och störttjurade när jag och Plopps hade myskväll och tittade på Lejonkungen, och Mufasa bestämmer sig för att kola. Men jag höll igen och myste ihop mig med Plopps och förklarade bara att Simba var lite ledsen. (Sen när Mufasa väl visar sig uppe i molnen så utbrast Plopps skitglatt "PAPPA!") hahaha. Och när de visar upp sin bebis i slutet, så blev Plopps lika glad igen och satt och pratade bebisar en bra stund, åhåhå.

Men! Tillbaka till Norge, nej, jag tänker inte sitta och beklaga mig över hur fasansfullt det var och blablabla. (Ja, jag ville börja gråta igen när jag såg nyheterna) Snarare att, som mina tankebanor gick i alla fall, varför sitta och beklaga sig och kanske till och med vara drastisk och lägga en norsk flagga på sin facebook-bild, berätta hur man tänker på offrens anhöriga och sen dra en fylla på kvällen och glömma bort allting tills det är 1 års-dagen? Det känns så... meningslöst på något sätt. Jag menar, den som inte tycker att det hela är sorgligt och ger en tanke åt Norge, det... det finns väl knappt någon sån? Måste man bevisa för alla att man faktiskt sörjer med dem? Det känns som att, man gör sånt för sin egen skull. Man blir ledsen, och utmärker det liksom, eftersom man vill visa hur ledsen _man_ är. (Och innan någon kommer och gnäller, ja, jag tycker också synd om dem + anhöriga och hela Norge och så vidare.)

Hade man varit på plats, varit en människa som kunde hjälpa till liksom, det om något hade varit tillfredsställande för egot. Förstå mig rätt där nu också, att bara pipa av sig på facebook känns som en fis i rymden och huvudet hade fortfarande snurrat. Däremot, om man hade varit på plats, kunnat hjälpa/trösta/ta hand om och så vidare, så hade man mått så bra av att veta att man faktiskt gör något för att någon annan ska må bra. Samma sak om de lidit av superblodbrist, gissa vem som hade stått längst fram med ett skärp runt armen, klappat lite och skrikit "redo!"? Haha.

Sen snurrade det runt ett tag till, jag menar, jag har inte gnällt av mig, och jag var inte på plats, tills jag kom på: aha! Nu! Det var som om en lightbulb glimmade till (förresten, herregud vad himlen glittrade igår av sjukt många blixtrar! Oh my, man hörde ingenting, men vad skräckfascinerande det var att se, även om jag var fullt övertygad då och då om att världarnas krig var på ingång) och det bara: wow. Och nej, jag tänker inte avslöja min nyvunna övertygelse, för då kommer jag att bli klappad på huvudet och mötas av animéögon. Det är min hemlis, och bara min, och jag behöver suga på den ett tag till innan I go public.

C sa en gång att jag är en söt människa som alltid vill hjälpa, även om det är mission impossible. Jag trodde henne inte då (ja, pga många anledningar) och jag vet inte om jag riktigt tror henne än. Men tittar man in i den tunneln så ser den lite ljusare ut till skillnad från de andra. Så, man kan säga att Norge gav mig ett mentalt lyft (eller en bitchslap om man hellre vill), och även om jag kommer bli kallad töntig och whatsoever; när man lyfter på locket så ser man vad det är som är viktigt, och att magen kanske inte alls bara gaggar där under fettvävnaden.

Och jag har helt sjukt ont i magen när jag tänker på F, och jag har inga nummer till någon som ens kan tänkas ha hennes nummer. Förbannade förra mobil att försvinna! Lite roligare saker också, vi var hem till R idag :D Plopps fick massor av kakor, glass och till och med egna akvarellpennor och papper, och de gillade varandra på stört, haha :D Och det var så kul när Plopps hörde R's son C (eller K, jag vet inte hur han stavar :( ) prata ute i köket, och då tittade han på mig och utbrast (igen) "pappa? pappa!". Han sprang dit, och istället för att hitta sin pappa så hittade han en nyvaken tonåring, haha. Så jag antar att C/K och Plopps pappa har liknande röster i Topspops värld, haha. (Herregud, vilket långt inlägg. Menmen, så ofta händer det ju inte :O)

Min finaste, finaste kille som stolt sitter i den numera fungerande bilen. Yeeey!

- Nähädu, nu får du gå in och tvätta händerna, du är helt kladdig!
(Tassande steg in till badrummet, följt av ljudet från kranen.)
- Hahahaha, bubblor! BUBBLOR! Hahaha, bubblorbubblorbubblor!

Hahahaha, så galet söt, hahaha. Så nöjd över alla bubblor han lyckats göra också, haha.

Yes! Idag hade jag tänkt att sätta upp min nya, fina trapets och börja leka lite apa. Måste ju träna till mina babuschkaarmar liiiite ;) (Annars orkar man ju inte klättra på berg i Himalaya ju, bah)



Världens duktigaste Phillaroo! :D ♥

Länge sedan jag skrev sist nu, känns det som i alla fall. Och allt har väl gått upp, ned, och sen upp igen. Sånt som händer, haha. Jag och världens ballaste Plipplopp hade en semestervecka på landet hemma hos morfar, och herregudvadvibondade. Sådär bra kompisar och en sån lätthanterlig (trots raseriutbrott över ditt och datt) Phillerill var det länge sedan jag såg. Riktig lättnad, jag hade förväntat mig kaos där ute på vischan. But no, och han sov som en riktigt ängel, och var mysig på morgonkvistarna, helt galet! Enda grejen var väl att han envisades med att försöka leka med min brors lite "finare" bilar, så det löste jag genom att köpa egna bilar till honom när karlakarln bjöd mig på en kryssning - från ingenstans!

Så, jag har fått vara ifred med tops, och superbondat, och ensam med karlakarln och faktiskt fått känna mig som en girlygirl och bondat med honom också. Trots den icke-mysiga dagen efter alkohol och kycklingmackan, måste ha varit skämd kyckling eller något - för det sprutade ur precis alla mina hål. (Inte så mysigt, men nu vet ni (; ) Så dålig har jag banne mig typ aldrig varit förutom när extremmagsjukan tog mig, herregud. Men när jag tömt varenda ett av kroppens förråd så gick det efter ett antal timmar att försöka mosa sig i en middag på en restaurang på söder. (Det låter så bortskämt när man säger så, haha, myspys)

Och nu har ju både jag och tops sommarlov, och det är så sjuuuukt skönt att inte ha något projekt som ligger och väntar, utan bara känna att dagens mål är att mysa och självklart laga mat. Jajustdet, jag fick någon hets igår och i förrgår, så nu har jag tvättat varenda leksak Plipps äger. Och jag handtorkade av hans rums golv. Och putsade elementet. Och fick panik och städade resten av lägenheten, haha. Till och med katterna fick sig ett ovälkommet bad. Men vad fräscht allt känns nu, huuuuur skönt som helst.

Nu måste jag hitta bubbelplast någonstans, för jag fick faktiskt (äntligen) iväg mina nothäften. Också ganska skönt under en fattigmansmånad. Det där med gitarr är nog inte min cup of tea, hur som helst ingenting jag inte orkar (och kanske inte vill, undermedvetet) just nu.

Men okejdå, jag måste erkänna att när jag var ensam i poolhuset så gick jag och satte mig med morfars gitarr och plinkade lite white stripes och tyckte att jag var ballast i hela världen med gitarren och min nya, fina, turkosa bikini och solbränna.

Jajustdetja! Jag och Tops ska ge oss iväg och kolla om det finns någon butik här i stan som har något exemplar av vår nya tilltänkta familjemedlem. Vad det är för något/någon avslöjar jag sen :O

Älskade tippsploppstops, oh my. Stackarn måste ha haft en mardröm imorse, för han pekade på väggen och den "riktiga" sängen i sitt rum och var förstörd, stackars krake. Men sen blev allt bra förståååås (:

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i helgen. Jag känner verkligen inte för alkoholpåverkade och halft främmande människor, men samtidigt känner jag mig oartig om jag inte dyker upp. Eller, äh. Det ordnar sig. ;)

Jag vet inte varför just jag har förtjänat att drabbas av sådana här bergochdalbanehelger. Ena stunden sitter man och dör av mysighet, och andra så funderar man på hur livet egentligen kommer att se ut om några månader.

Vi var barnvakt till N och K under fredags till lördags. Och när karln var tvungen att åka iväg, så var jag 4-barnsmamma i ett par timmar. Och, jag måste säga att... ja, trots vissa svårigheter, så... Det kändes... hmm... fullt av liv? Massor av små och söta händer som ville att jag skulle följa efter, massor av små råddjursögon som bad om saker, och massor av skratt och stoj och fina teckningar. Och Plopps stormtrivdes med alla kompisar och på morgonen hade de tydligen vaknat innan oss vuxna, och stannat kvar inne i rummet och lekt för sig själva. Respektfulla och mysiga, herregud!

Eller så tyckte jag att det var mysigt just för att jag bara var barnvakt. Men när jag jobbade som barnflicka var det banne mig inte lika harmoniskt, så uppfostran har nog en del med det hela att göra. Och herregud vilket jobb de föräldrarna har gjort, hahaha.

Men jag har blivit blödig på senare. Förr gillade jag inte alls att bara ligga och steka i solen, och nu är det huuuuur skööööönt som helst, herregud. Bara ligga där, känna solvarm-doften (nej, inte svett) och bara mysa. Och jag tyckte inte bebisar var söta, men nu börjar jag nästan gråta av mysighet när jag ser en bebis på bussen. De där pyttesmåtyttepyttehänderna och små fossingarna, åh gud. Och allt Phillerill gör nowadays också är huuuur sött som helst, och jag kan inte behärska mig själv och bara superberömmer honom när han gör något sött, kul eller whatsoever haha.

Så det är nog bara någon mindre ålderskris som gör att jag älskade mina timmar som 4-barnsmamma. (Jag menar, jag fick inte ens panik när varje barn hade ett varsitt instrument som de hysteriskt skapade "musik" med :O )

Karlakarln fick en mysighetsattack igårkväll också (när jag var ledsen efter att bergochdalbanan plötsligt hade åkt ned igen) och för en gångs skull pratade han med mig. Utan att jag anade ugglor i mossen, eftersom det för typ en av de första gångerna kändes genuint menat och... ja. Shit pommes frites alltså :O

Så, nu ska jag se om jag orkar ta min förkylda och bruna kropp till köpcentret (karln tog frivilligt barnaskaran och gav sig ut på äventyr, så jag sitter i sweet silence) och shoppa fiskespön. För nu banne mig ska jag bli nästa Jeremy Wade! Min syster svarade aldrig på om hon ville följa med mig till Brasilien och fånga monster, så i värsta fall får jag nöja mig med ensamheten och bryggan här hemma, haha.

(En bild på Philips stora present kommer snart också!)